Fikonspråk

Fikonspråk

Någon som minns Birgitta Dahl? Hon var minister en gång i tiden. Det var hon som lovade Sveriges alla barn att kärnkraften skulle avvecklas till 2010. Senare förklarade hon att ett löfte egentligen inte alls var ett löfte. Det var en målsättning.

Kom ihåg det ungar, nästa gång ni förhandlar om veckopengen. Ett löfte om att hjälpa till med disken behöver inte vara så betungande. Det behöver å andra sidan inte ett löfte om höjd veckopeng heller. Båda parter bör begära garantier.

Alla vet vad en garanti är. Det är ett löfte, ett oftast själpåtaget sådant, kopplat till någon form av ersättning i det fall löftet inte hålls. ”Garanterat resultat eller pengarna tillbaka”. Eller något i den stilen. En piska behövs bakom garantin, annars blir den ganska värdelös. När högeralliansen kritiserar vårdgarantin gör de det faktiskt med all rätt. Det kostar inte landstingen något extra att inte leva upp till kraven.
Det skall kosta att bryta ett kontrakt.

I min hemkommun har de omdefinierat begreppet närhetsprincip för förskolan. Den som vill ha en dagisplats är garanterad (garanterad minsann!) en dagisplats i närheten av bostaden. I Uppsala, där jag bor, betyder detta en dagisplats inom kommungränsen.
Finns det någon kommun i Sverige som erbjuder förskola i grannkommunen? Jag skulle inte tro det.

Våra styrande får ofta frågor av typen ”Vad tänker ni göra åt arbetslösheten/sjukskrivningstalen/miljön?” Svaret blir i allmänhet att de tänker satsa pengar under kommande mandatperiod. Själv har jag inte sett pengar uträtta vare sig det ena eller andra. Pengar kan däremot användas till en massa saker, som i sin tur gör skillnad. Men pengar är på sin höjd ett verktyg. Hammare slår inte i spik.
Det vore uppfriskande att höra en politiker tala om vad de faktiskt tänker göra. Hur det är tänkt att fungera. och tillsist hur mycket det kommer att kosta.

Några av er som läser detta tycker kanske att jag är en språkkverulant. Det är naturligtvis helt riktigt. Jag är en sur jävel, men för det kan jag ändå ha rätt. Språket både speglar och påverkar våra tankar. Ett fikonspråk konstruerat för att låta som om det betyder något, utan att för den skull göra det, fördummar både talaren och lyssnaren.

Och dumbommar finns det nog av som det är.

Jaktkunskaper i helvete heller

På sistone har jag haft det inte odelade nöjet att läsa Svensk Jakt. Tidningen ramlar in på jobbet med jämna mellanrum. Av de senaste numren kan man konstatera två saker. Den ena är att ”den välutbildade svenske jägaren” är en myt. Den andra är att svenska jägare inte duger till viltvård. Möjligen har de två med varandra att göra.

Den svenska älgstammen, vars skötsel i stort sett överlåtits på jägarkåren, befinner sig i ett bedrövligt skick. Enkelt uttryckt beror detta på att jägarna skjuter de största tjurarna. Kvar blir de klenaste hanarna och mängder av älgkor.

På samma sätt förhåller det sig med den svenska vildsvinsstammen. Från att ha varit växande, frisk och levnadskraftig har vildsvinsstammen nu krympt. På många håll till alarmerande låga nivåer. Dessutom är sammansättningen av vildsvinsflockarna sådan att det leder till problem. Det beror på att de största djuren i flockarna, ledarsuggorna, skjuts. Dessutom skjuts för många djur.

Det lustiga är att jägarna gör detta, trots att de är medvetna om problemet. De är helt enkelt oförmögna att ta ansvar för sin egen jakt. I vissa områden har man upprättat älgvårdsplaner för att få bukt med problemet. Men det hjälper inte. När älgjakten väl är igång skjuter jägarna lika illa i alla fall.

Detta är alltså vad jägarkåren åstadkommer om de får chansen. Vilket borde mana till viss skepsis vad gäller deras synpunkter på viltvård och rovdjurspolitik.

Rätt eller korrekt?

Det är inte samma sak att tänka rätt, som att vara politiskt korrekt. Det inser säkert de flesta av oss. Det är lätt att dra alla offentliga personer över en kam när de stämmer upp i kör – för apatiska flyktingbarn, mot rättsvidriga egyptendeportationer eller för feminism. Men det är att göra det enkelt för sig.

För saken är att många, om detta är jag övertygad, faktiskt har förmågan att känna igen det som är rätt och riktigt. Jag tror att de flesta av oss, när vi tänker bortom de realpolitiska teknikaliteterna och kvällstidningsschablonerna, är ganska ense om efter vilka principer världen bör fungera. Även om vi inte alltid ser samma lösningar rent praktiskt.

Nej, den politiska korrektheten är ett uttryck för något annat. Den visar hur viktigt det har blivit att synas. Att synas tycka något, även om ens övertygelse säger något annat. Hur makten kommit att bli viktigare än stolthet och integritet. Hur vad andra tänker om en har blivit viktigare än hur man tänker själv. Men det finns något mer.

När Per Nuder går ut och talar om köttberget ropas det högt på avbön och avgång. Men få har diskuterat huruvida han har rätt. För övrigt är användadet av ordet köttberg inte alls dumt, ilden är målande så det räcker. Fast vårt kött är hö, ävenså fyrtiotalisternas. Kanske hade höstack stuckit mindre i ögonen. Många är de hur som helst, vilket väl var Nuders poäng.

Nu är jag ingen stor anhängare av Per Nuder, tro inte det. Men exemplet är talande i en helt annan utsträckning än Stig Malms (eller var det chaufförens?) famösa stim. För skillnaden är att fittstimmet faktiskt riktar sig direkt mot en ganska svag grupp – nämligen kvinnor. Där kan upprördheten ha sitt berättigande.

”Made in Sweden”

Min cykelhandlare har slutat sälja Crescent. Efter fyrtio år i branschen har han övergivit det klassiska cykelmärket. Anledningen? De håller inte kvalitén. Deras ramgaranti gäller ett år. Det finska märke han säljer istället har en ramgaranti på 21 år.

Själv ha jag köpt en barnvagn, en Emmaljunga. De håller alltid bäst, sade jag till min fru. Made in Sweden, du vet. Tji fick jag. Hjul, ram, klädsel, bromsar – allt fallerar.

Jag står ibland och kontemplerar över grönsaksdisken. Svenska tomater eller holländska? Jag brukar köpa de holländska. De är fullständigt menlösa. Det är de svenska också, men de kostar mer.

Svenskt nötkött vet jag knappt hur det smakar längre. Jag köper det inte. Jag har stekt avlivad mjölkkossa en gång för mycket. Brasiliansk oxfilé, däremot, är både god och billig. Istället för svenskt lamm köper jag nya zeeländskt. Det smakar åtminstone lamm. Möjligen köper jag svensk gris ibland. Kanske har de det lite mindre jävligt än sina danska kusiner.
Men inte smakar de mer för det.

Gudskelov är inte allt illa. Ford-ägda Volvo klarar sig bra. Ericsson gör hyfsade telefoner igen, nu när de slagit sig ihop med japanerna.
Och frukterna från Äppelriket är fortfarande godast i världen.

Musikindustrin har sig själv att skylla.

Var och varannan människa i Sverige laddar ner film och musik från nätet. Film- och musikindustrin skriker i högan sky. De ser den ekonomiska basen för sin verksamhet försvinna. Eller åtminstone är det fallet för skivbolagen. Filmindustrin lever nämligen i all önsklig välmåga. Faktum är att de tjänar mer pengar än någonsin tidigare.
Man kan fråga sig varför.

Det enkla svaret, tror jag, är att filmkonsumtion föder sig själv. Ju mer film du ser, desto mer intresserad blir du. Den som laddar ner mycket film kommer också att se mycket film på bio.

Att det går illa för musikindustrin är däremot inte så konstigt. Länge vägrade de att sänka sina fullständigt ohemula priser på CD-skivor. Resultatet blev att folk vande sig av vid att köpa skivor. Istället kopierades det friskt. CD-R blev viktiga lockvaror för ONOFF och Siba. När väl prissänkningarna så sakteliga kom var det för sent. Det nya beteendet hade redan satt sig.

Det intressanta är att samtidigt som musikindustrin förlorar pengar, frodas musiklivet. De två är inte ett, även om de stora skivbolagen gärna vill få det att framstå så. Små band får ny publik genom fildelningsnätverken. Och tack var detta säljer de också skivor.

Saken är förstås den, att människor kräver något mer än bara varan för att släppa till sina pengar. Inom de flesta andra branscher har man förstått det. Bilindustrin vet att det inte räcker att tillverka ett hyfsat fordon. Det måste också laddas med värden för att motivera till köp. Varumärket måste byggas, lojalitet skapas. För att ta ett exempel.

Utöver att bygga varumärke handlar det förstås också om produkten. Mervärde motiverar. Om musiken i sig inte är tillräcklig, finns mycket annat att göra. En bra booklet, ett vackert fodral – det finns mycket man kan tillföra produkten.

En annan aspekt är förstås musiken som sådan. Den löpandeband-producerade hitlistesörjan har en ytterligt kort levnadstid, i de flesta fall. Halveringstiden gör det svårt att få in pengar på annat sätt än genom skivförsäljning och radiotid. Publiken är notoriskt otrogen och byter favoriter oupphörligen.

För de artister som har ett något starkare band med publiken är det annorlunda. De kan göra turnéer och, genom den billiga marknadsföring fildelningen innebär, bli åtminstone något kompenserade. En artist som man uppriktigt gillar vill man dessutom stödja. Det gör skivförsäljningen lite lättare.

Att dessutom inspelningstekniken har blivit överkomlig i pris gör sitt till. Vem som helst kan idag producera sin musik själv. De stora skivbolagens roll kommer alltmer begränsas till att vara marknadsföringsmaskiner. I mångt och mycket är de redan där.

Summa summarum gör jag följande förutsägelse inför framtiden:

De artister som bara producerar enstaka hits kommer att få det svårare. De kan möjligen sälja en och annan låt via iTunes. De artister som kan få ihop ett någorlunda album kommer att klara sig något bättre. Och de artister som faktiskt fixar att uppträda på klubbar runt om i världen kommer att klara sig riktigt bra.

Och skivbolagsjättarna? De har sig själva att skylla. För dem går det åt helvete.
Men kanske är det bara som jag hoppas.

JämO och elände

Idag angrips JämO av folkpartiet, anklagad för att politisera jämställdhetsarbetet. Folkpartiet, och möjligen hela den borgerliga alliansen, känner sig förfördelade, eftersom JämO:s förslag och analyser ofta är lika västerblockets.

Detta, att analysen är lik vänsterns, kan möjligen vara sant. Om så är fallet, är frågan vad det beror på. Är JämO politiskt styrd? Kanske. Men lika möjligt och kanske mer troligt, är att högerns jämställdhetsarbete lämnar en del att önska.

Trots allt talar vi här om partier som är ekonomiskt liberala, men i stort sett värdekonservativa. Partier som inte anser att staten skall ha synpunkter på familjeliv och föräldraledighet. Partier som tycker att relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare skall skötas av parterna själva.

Allt detta är sådant som man kan gilla eller ogilla. Men om man har att ta hänsyn till jämställdhetsaspekten och bara jämställdhetsaspekten – då kommer man till en annan slutsats. Anser man att det är ett jämställdhetsproblem att kvinnor tar ut åttio procent av all föräldraledighet, så blir individualisering av föräldraförsäkringen en naturlig åtgärd.
Vad man än kan tycka om det ur andra synvinklar.

Egypten revisited

Egyptenaffären är kanske vår tids mest omskakande rättsskandal. Efter TV4s avslöjande skrevs en hel del om saken, men uppmärksamheten och upprördheten blev inte alls så omfattande som saken egentligen kräver.

Tyvärr lär väl de ansvariga slippa undan även denna gång. Några rättegångar är inte att vänta, trots att JO klart konstaterade att hanteringen av de båda utvisade stridit mot lagen. Från rikspolisstyrelsen, Säpo och justitiedepartementet nöjde man sig med att konstatera att ”det är bra att man granskar” och att ”man lärt något inför framtiden”. Säpo har omorganiserats och med det tänker man, uppenbarligen, låta saken bero. Det är mediernas sak att se till att den planen går om intet.

Behandlingen av de båda utvisade, den behandling som alltså var uppenbart lagstridig enligt JO, hade aldrig kunnat komma ifråga om det inte varit för två saker. Den ena är att de båda har utländsk bakgrund. Blonda och blåögda individer som heter Persson eller Bodström i efternamn behandlas inte på det sättet. Det andra skälet är inte i första hand den ryggradslösa undfallenhet gentemot Bushadministrationen som här kom i dagen. Det handlar, av allt att döma, inte först och främst om feghet. Det handlar om att regeringen Persson tyckte att det som skedde var rätt. Eller som Göran Persson påpekade vid något tillfälle då frågan var på tapeten: ”Låt oss inte glömma att minst en av dessa personer var misstänkt för allvarliga brott”.

Smaka på det uttalandet. ”Misstänkt för allvarliga brott”. Det är alltså vad som krävs för att en människa skall kunna utlämnas från Sverige, till ett land som regelmässigt använder sig av tortyr, mot självklart värdelösa garantier om human behandling. ”Misstänkt för allvarliga brott”. Ett annat sätt att uttrycka det hade varit att de två egypterna var anklagade av en skurkregim. En regim som inte kan stava till mänskliga rättigheter, som inte låter UD:s personal i fred intervjua de fångna, som torterar, trots givna garantier om motsatsen. ”Misstänkta för allvarliga brott”. Och sedan friade från samma misstankar, av samma regim som torterat.
Hur försvarar Göran Persson sig då?

Nä, det går naturligtvis inte att försvara en sådan hållning. Att lova bot och bättring är inte tillräckligt. Hela affären är skitig. Låt oss nu se till att skiten åter träffar fläkten. Det skall storma kring Rosenbad.

Pirater, antipirater och privatpersoner

Den senaste tidens uppmärksamhet kring fildelningsnätverken ger anledning till eftertanke. Antipiratbyrån är ute efter digitalt blod och reda pengar, deras motståndare Piratbyrån suktar efter informationsfrihet.

Hittills har det skrivits spaltmetrar för och emot; på ena sidan står upphovsmän, film-, skiv-, och dataspelsbolag. På den andra står privatpersoner – och, rimligtvis, internetleverantörerna. Från de senare har det dock varit förvånansvärt tyst, om vi bortser från razziadrabbade Banhof.

Ändå bör hela saken vara av stort intresse för inernetleverantörerna. För vad händer om piratkopieringen på internet stoppas? Tja, för att få åtminstone en del av svaret, behöver vi bara se båkåt i tiden några år.

Att fildelningnätverkens eventuella död skulle betyda en avsevärd uppgång för marknaden för CD-R skivor, behöver väl ingen tveka om. Men med stor sannolikhet skulle det också betyda att en stor del av landets bredbandsabbonemang skulle sägas upp. Eller möjligen bytas mot mindre breda fasta uppkopplingar. För bredbandsleverantörerna skulle detta innebära betydande ekonomiska förluster. Idag motiveras förmodligen en stor del av bredbandskunderna av att de sparar in åtminstone en del av pengarna på att slippa gå till videobutiken. För vem vill, i ärlighetens namn, betala fyra hundra kronor per månad för att kunna surfa?

Om utvecklingen går dithän att bredbandsleverantörernas kundunderlag sviktar, måste man också fråga sig vad det får för konsekvenser för samhällsekonomin i stort. Därmed finns också anledning att fråga sig hur väl genomtänkt justitiedepartementets nya förslag till upphovsrättslag är. Med tanke på de enorma summor som plöjts ner i bredbandsutbyggnaden, skulle kanske ett samtal mellan justitie- och näringsdepartementet vara på sin plats. Åtminstone borde en utredning göras, för att ta reda på vad detta skulle betyda för ekonomin. Är det verkligen så självklart att upphovsrättens ekonomiska intressen är de som är viktigast att skydda?