Musikindustrin har sig själv att skylla.

Var och varannan människa i Sverige laddar ner film och musik från nätet. Film- och musikindustrin skriker i högan sky. De ser den ekonomiska basen för sin verksamhet försvinna. Eller åtminstone är det fallet för skivbolagen. Filmindustrin lever nämligen i all önsklig välmåga. Faktum är att de tjänar mer pengar än någonsin tidigare.
Man kan fråga sig varför.

Det enkla svaret, tror jag, är att filmkonsumtion föder sig själv. Ju mer film du ser, desto mer intresserad blir du. Den som laddar ner mycket film kommer också att se mycket film på bio.

Att det går illa för musikindustrin är däremot inte så konstigt. Länge vägrade de att sänka sina fullständigt ohemula priser på CD-skivor. Resultatet blev att folk vande sig av vid att köpa skivor. Istället kopierades det friskt. CD-R blev viktiga lockvaror för ONOFF och Siba. När väl prissänkningarna så sakteliga kom var det för sent. Det nya beteendet hade redan satt sig.

Det intressanta är att samtidigt som musikindustrin förlorar pengar, frodas musiklivet. De två är inte ett, även om de stora skivbolagen gärna vill få det att framstå så. Små band får ny publik genom fildelningsnätverken. Och tack var detta säljer de också skivor.

Saken är förstås den, att människor kräver något mer än bara varan för att släppa till sina pengar. Inom de flesta andra branscher har man förstått det. Bilindustrin vet att det inte räcker att tillverka ett hyfsat fordon. Det måste också laddas med värden för att motivera till köp. Varumärket måste byggas, lojalitet skapas. För att ta ett exempel.

Utöver att bygga varumärke handlar det förstås också om produkten. Mervärde motiverar. Om musiken i sig inte är tillräcklig, finns mycket annat att göra. En bra booklet, ett vackert fodral – det finns mycket man kan tillföra produkten.

En annan aspekt är förstås musiken som sådan. Den löpandeband-producerade hitlistesörjan har en ytterligt kort levnadstid, i de flesta fall. Halveringstiden gör det svårt att få in pengar på annat sätt än genom skivförsäljning och radiotid. Publiken är notoriskt otrogen och byter favoriter oupphörligen.

För de artister som har ett något starkare band med publiken är det annorlunda. De kan göra turnéer och, genom den billiga marknadsföring fildelningen innebär, bli åtminstone något kompenserade. En artist som man uppriktigt gillar vill man dessutom stödja. Det gör skivförsäljningen lite lättare.

Att dessutom inspelningstekniken har blivit överkomlig i pris gör sitt till. Vem som helst kan idag producera sin musik själv. De stora skivbolagens roll kommer alltmer begränsas till att vara marknadsföringsmaskiner. I mångt och mycket är de redan där.

Summa summarum gör jag följande förutsägelse inför framtiden:

De artister som bara producerar enstaka hits kommer att få det svårare. De kan möjligen sälja en och annan låt via iTunes. De artister som kan få ihop ett någorlunda album kommer att klara sig något bättre. Och de artister som faktiskt fixar att uppträda på klubbar runt om i världen kommer att klara sig riktigt bra.

Och skivbolagsjättarna? De har sig själva att skylla. För dem går det åt helvete.
Men kanske är det bara som jag hoppas.

JämO och elände

Idag angrips JämO av folkpartiet, anklagad för att politisera jämställdhetsarbetet. Folkpartiet, och möjligen hela den borgerliga alliansen, känner sig förfördelade, eftersom JämO:s förslag och analyser ofta är lika västerblockets.

Detta, att analysen är lik vänsterns, kan möjligen vara sant. Om så är fallet, är frågan vad det beror på. Är JämO politiskt styrd? Kanske. Men lika möjligt och kanske mer troligt, är att högerns jämställdhetsarbete lämnar en del att önska.

Trots allt talar vi här om partier som är ekonomiskt liberala, men i stort sett värdekonservativa. Partier som inte anser att staten skall ha synpunkter på familjeliv och föräldraledighet. Partier som tycker att relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare skall skötas av parterna själva.

Allt detta är sådant som man kan gilla eller ogilla. Men om man har att ta hänsyn till jämställdhetsaspekten och bara jämställdhetsaspekten – då kommer man till en annan slutsats. Anser man att det är ett jämställdhetsproblem att kvinnor tar ut åttio procent av all föräldraledighet, så blir individualisering av föräldraförsäkringen en naturlig åtgärd.
Vad man än kan tycka om det ur andra synvinklar.

Egypten revisited

Egyptenaffären är kanske vår tids mest omskakande rättsskandal. Efter TV4s avslöjande skrevs en hel del om saken, men uppmärksamheten och upprördheten blev inte alls så omfattande som saken egentligen kräver.

Tyvärr lär väl de ansvariga slippa undan även denna gång. Några rättegångar är inte att vänta, trots att JO klart konstaterade att hanteringen av de båda utvisade stridit mot lagen. Från rikspolisstyrelsen, Säpo och justitiedepartementet nöjde man sig med att konstatera att ”det är bra att man granskar” och att ”man lärt något inför framtiden”. Säpo har omorganiserats och med det tänker man, uppenbarligen, låta saken bero. Det är mediernas sak att se till att den planen går om intet.

Behandlingen av de båda utvisade, den behandling som alltså var uppenbart lagstridig enligt JO, hade aldrig kunnat komma ifråga om det inte varit för två saker. Den ena är att de båda har utländsk bakgrund. Blonda och blåögda individer som heter Persson eller Bodström i efternamn behandlas inte på det sättet. Det andra skälet är inte i första hand den ryggradslösa undfallenhet gentemot Bushadministrationen som här kom i dagen. Det handlar, av allt att döma, inte först och främst om feghet. Det handlar om att regeringen Persson tyckte att det som skedde var rätt. Eller som Göran Persson påpekade vid något tillfälle då frågan var på tapeten: ”Låt oss inte glömma att minst en av dessa personer var misstänkt för allvarliga brott”.

Smaka på det uttalandet. ”Misstänkt för allvarliga brott”. Det är alltså vad som krävs för att en människa skall kunna utlämnas från Sverige, till ett land som regelmässigt använder sig av tortyr, mot självklart värdelösa garantier om human behandling. ”Misstänkt för allvarliga brott”. Ett annat sätt att uttrycka det hade varit att de två egypterna var anklagade av en skurkregim. En regim som inte kan stava till mänskliga rättigheter, som inte låter UD:s personal i fred intervjua de fångna, som torterar, trots givna garantier om motsatsen. ”Misstänkta för allvarliga brott”. Och sedan friade från samma misstankar, av samma regim som torterat.
Hur försvarar Göran Persson sig då?

Nä, det går naturligtvis inte att försvara en sådan hållning. Att lova bot och bättring är inte tillräckligt. Hela affären är skitig. Låt oss nu se till att skiten åter träffar fläkten. Det skall storma kring Rosenbad.