Musikindustrin har sig själv att skylla.

Var och varannan människa i Sverige laddar ner film och musik från nätet. Film- och musikindustrin skriker i högan sky. De ser den ekonomiska basen för sin verksamhet försvinna. Eller åtminstone är det fallet för skivbolagen. Filmindustrin lever nämligen i all önsklig välmåga. Faktum är att de tjänar mer pengar än någonsin tidigare.
Man kan fråga sig varför.

Det enkla svaret, tror jag, är att filmkonsumtion föder sig själv. Ju mer film du ser, desto mer intresserad blir du. Den som laddar ner mycket film kommer också att se mycket film på bio.

Att det går illa för musikindustrin är däremot inte så konstigt. Länge vägrade de att sänka sina fullständigt ohemula priser på CD-skivor. Resultatet blev att folk vande sig av vid att köpa skivor. Istället kopierades det friskt. CD-R blev viktiga lockvaror för ONOFF och Siba. När väl prissänkningarna så sakteliga kom var det för sent. Det nya beteendet hade redan satt sig.

Det intressanta är att samtidigt som musikindustrin förlorar pengar, frodas musiklivet. De två är inte ett, även om de stora skivbolagen gärna vill få det att framstå så. Små band får ny publik genom fildelningsnätverken. Och tack var detta säljer de också skivor.

Saken är förstås den, att människor kräver något mer än bara varan för att släppa till sina pengar. Inom de flesta andra branscher har man förstått det. Bilindustrin vet att det inte räcker att tillverka ett hyfsat fordon. Det måste också laddas med värden för att motivera till köp. Varumärket måste byggas, lojalitet skapas. För att ta ett exempel.

Utöver att bygga varumärke handlar det förstås också om produkten. Mervärde motiverar. Om musiken i sig inte är tillräcklig, finns mycket annat att göra. En bra booklet, ett vackert fodral – det finns mycket man kan tillföra produkten.

En annan aspekt är förstås musiken som sådan. Den löpandeband-producerade hitlistesörjan har en ytterligt kort levnadstid, i de flesta fall. Halveringstiden gör det svårt att få in pengar på annat sätt än genom skivförsäljning och radiotid. Publiken är notoriskt otrogen och byter favoriter oupphörligen.

För de artister som har ett något starkare band med publiken är det annorlunda. De kan göra turnéer och, genom den billiga marknadsföring fildelningen innebär, bli åtminstone något kompenserade. En artist som man uppriktigt gillar vill man dessutom stödja. Det gör skivförsäljningen lite lättare.

Att dessutom inspelningstekniken har blivit överkomlig i pris gör sitt till. Vem som helst kan idag producera sin musik själv. De stora skivbolagens roll kommer alltmer begränsas till att vara marknadsföringsmaskiner. I mångt och mycket är de redan där.

Summa summarum gör jag följande förutsägelse inför framtiden:

De artister som bara producerar enstaka hits kommer att få det svårare. De kan möjligen sälja en och annan låt via iTunes. De artister som kan få ihop ett någorlunda album kommer att klara sig något bättre. Och de artister som faktiskt fixar att uppträda på klubbar runt om i världen kommer att klara sig riktigt bra.

Och skivbolagsjättarna? De har sig själva att skylla. För dem går det åt helvete.
Men kanske är det bara som jag hoppas.