Thursday, December 06, 2012

Jomshof – judge, jury, executioner


Hjärntrusten i Sverigedemokraterna publicerade häromdagen en debattartikel på SvD under rubriken ”Så skulle vi bekämpa grov brottslighet”. I den redogör partiets nye rättspolitiske talesperson Richard Jomshof, efterträdare till den järnrörsbeväpnade dokumentärfilmaren Kent Ekeroth, för ett antal förslag. De är inte helt genomtänkta, men beskriver ganska väl ett av problemen med SD – för det finns fler än partiets rasism.

Detta är SD:s förslag:

• Rikskriminalpolisen skapar en nationell paraplyorganisation mot organiserad brottslighet – ett svenskt FBI.

Detta är väl det minst besvärande förslaget. Men det är klart, en sådan myndighet finns väl egentligen redan, i form av SÄPO, som ju faktiskt i mångt och mycket sköter de uppgifter som FBI står för i USA. Sedan skiljer sig ju det svenska systemet en del från det amerikanska. Vissa brott i USA är federala, vilket innebär att man kan ställas inför federal domstol och så vidare. I Sverige har vi nationella lagar – något sådant som länsvis rättsskipning existerar inte. 

• Rikskriminalpolisen ges sekretessbrytande befogenheter att samla den övergripande myndighetsinformationen om medlemmar i kriminella nätverk.

Det här förslaget innebär att Polisen skulle kunna läsa medicinska journaler, socialtjänstutredningar, fritt botanisera i Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens och vilken som helst annans myndighets information om människor. Men. För det första: Det existerar inget sådant som ”kriminella nätverk” som man kan vara medlem i. Det finns förvisso nätverk som ägnar sig åt kriminalitet och det finns personer som ingår i dessa nätverk. Men ”medlemmar” är de i formell mening sällan – vi pratar inte om politiska ungdomsförbund och sportföreningar här.

Till detta kommer naturligtvis det enkla faktum att även personer som utreds bör anses oskyldiga tills motsatsen bevisas. SD:s förslag innebär att Polisen ska få glutta i register lite som de vill. Det är ingen bra idé.

• Det blir olagligt att vara medlem i en kriminell organisation såväl som att vara en del av den kriminella organisationens verksamhet. 

Problemen med detta förslag är många. För det första har vi en grundlagsstadgad föreningsfrihet i det här landet. För det andra finns det åtskilliga organisationer som (mellan varven) ägnar sig åt kriminell verksamhet. För det tredje har vi problemet jag tar upp i föregående punkt.

Föreningsfriheten är viktig. Och för att den skall gälla, gäller också att ingen skall kunna veta vilken förening jag är med i. Vill jag gå med i en gruppsexklubb, en barbershopkör eller ett politiskt förbund har ingen jävel med det att göra. Och det gäller förstås även organisationer som Djurens rätt, Plogbillarna och Greenpeace – tre organisationer som vid upprepade tillfällen har gjort sig skyldiga till brott. I det sammanhanget kan ju vara värt att påpeka att även Sverigedemokraterna sannolikt skulle ha klassats som en kriminell organisation med SD:s egna definition, så sent som för bara femton år sedan. Hets mot folkgrupp och misshandel var ju då snarast en skyldighet för medlemmarna.

Sedan kan man ju fråga sig om det är själva organisationen som skall ägna sig åt brott (något jag föreställer mig är tämligen ovanligt) eller om det räcker med att medlemmarna i organisationen ägnar sig åt brott. I det första fallet följer frågan: Måste brottsligheten vara inskriven i stadgarna? I det andra fallet följer frågan: Hur stor andel av medlemmarna måste vara brottsliga? Och räcker det att de är misstänkta, eller måste de också vara dömda?

• Polisen ges långtgående befogenheter att använda sig av telefonavlyssning, buggning och kameraövervakning mot den som kan betecknas som medlem i ett kriminellt nätverk. 

Övervakningsivern är i sig problematisk. Men den självklara frågan är ju: Vem skall betecknas som medlem? 

• Den som döms inom ramen för lagstiftningen ska få samtliga sina tillgångar beslagtagna och förverkade av staten om brottslingen inte kan styrka bortom rimligt tvivel att tillgångarna härrör från laglig verksamhet. 

Omvänd bevisbörda, således. Alltid en dålig idé och ett brott mot de rättsprinciper vi vanligtvis betraktar som självklara.

• Ett kronvittnessystem införs, vilket innebär att den som vittnar mot en kriminell ledare erbjuds straffrabatt. 

Också en dålig idé. Om inte annat betyder det att rättsäkerheten urholkas, av lätt insedda skäl. Plus förstås att man funderar på vad som menas med ”en kriminell ledare”. Det skall också hållas i minnet att de flesta sk. kriminella nätver är löst sammanhållna och tillfälliga. Någon större mängd Kingpins eller Don Corleonar har vi sannolikt inte i Sverige. 

• Den som hotar vittnen och målsäganden för att påverka en rättegång som rör organiserad brottslighet, ska alltid dömas till fängelsestraff. 

Återigen funderar jag över definitionen av ”organiserad brottslighet”. Bullshittestet (funkar det att säga ”oorganiserad brottslighet”?) visar att hela tanken är problematisk. Två tjuvar som samarbetar är organiserade. Tre ungdomar som gemensamt krossar rutor på en skola är organiserade. Två föräldrar som i samförstånd fuskar med VAB är organiserade. Var går gränsen?

Att stävja rättsövergrepp är förvisso viktigt, men det är snarast en fråga om polisiärt arbete, inte om lagstiftning. Och ett större problem än straffsatserna är det faktum att så många inte VÅGAR anmäla. Och det handlar mer om förtroendet för polisen än om något annat. 

• Rikskriminalpolisen ges ett helhetsansvar för ett utökat vittnesskyddsprogram som innefattar att ta hand om ett vittne under hela processen; från anmälan, rättegång till livet efteråt om det behövs. 

Vittnesskydd är väl i och för sig bra. Men jag anar här, precis som jag anar genom hela debattartikeln, att SD har sett på lite för många amerikanska deckarserier. 

Givet vilka som sympatiserar med SD är det kanske inte att förvånas över.

Wednesday, November 14, 2012

SD igen


Att skriva om Erik Almqvist och SD en dag som denna, är att sparka in den öppna dörren. Tidningar, TV, radio, bloggar och Twitter – överallt skrivs och talas det om detta idag. Men en sak missar de flesta.

Den stora skandalen är nämligen inte att Erik Almqvist ljög, eller ens att han betedde sig illa och var våldsam. Hur vidrigt hans språkbruk än är, finns det i detta något värre. Enligt min mening något MYCKET värre.

I filmklippet, som väl få kan ha missat vid det här laget, förekommer en ordväxling, nämligen, som slående och tydligt visar vad SD faktiskt står för. En ordväxling som, det uppskruvade tonläget till trots, ligger helt i partilinjen. Sekvensen jag tänker på är när Erik Almqvist förklarar för Soran Ismail att han inte alls är svensk, oavsett vad det står på Sorans pass. Att detta är Almqvists land, ”svenskarnas” land.

Bortsett från den upphetsade tonen kunde raderna vara plockade från SD:s principprogram. Där slås med all önskvärd tydlighet fast vem som är svensk, och (framför allt) vem som inte är det. Där slås fast att med ”svensk” menas inte detsamma som ”svensk medborgare”. Med svensk menas den som har svensk ”essens”. Och även om det är högst oklart vad denna ”essens” består av, definieras (om man nu kan kalla det för en definition) en svensk som ”den som av sig själv och av andra uppfattas som svensk”.

Erik Almqvist uppfattar INTE Soran Ismail som svensk.

Svenskheten och nationalismen är de helt överskuggande begreppen i SD:s idévärld. Att kunna dela in människor i etniska eller nationella grupper är en självklarhet och en given del av den SD:ska identiteten. Och detta av ett parti som sitter i Sveriges Riksdag. Detta är något som de allra flesta, och om detta är jag tämligen övertygad, av SD:s väljare inte har en aning om. Fullt så tokiga är de inte.

Vi är några stycken som skrivit om detta, men att de stora medierna inte granskat det Sverigedemokratiska tankegodset är skandalöst. Bättre journalister än så måste vi ändå ha i det här landet.

Inte ens efter den famösa fylleresan till Tallin, som SR P1:s Kaliber gjorde ett reportage om 2009, ställdes det som skedde på båten i relation till de dokument som finns för var och en att läsa på Sverigedemokraternas hemsida.

Erik Almqvist betedde sig som den idiot han är. Men de värderingar som ligger bakom uppförandet ligger faktiskt helt i linje med partiets åsiktsdokument.

Läs själv på Sverigedemokraterna.se

Wednesday, October 03, 2012

Har ni fest, eller?


Ett företag jag arbetar med ville ha en inbjudan. De ska ha ett kundevent. Fest, kanske, men fan vet. Det fick mig att fundera lite.

Företaget ifråga ska vara hyggligt duktiga på kommunikation och kreativitet. Det är vad de lever på, nämligen. De säljer konsulttjänster av det slaget. Så ni kan ju tänka er hur inbjudan såg ut: Sprakande av färg och liv, glitter och bananer. En text som lät rajtantajtan och rolighetsextravaganza; lekfullhet och spänning i skön förening. Och en gnutta innehåll, så att kunderna ska kunna motivera drickandet inför sina chefer. Ja, ni  förstår.

Ni har fel. Tänk ett kuvert i firmans färger, innehållandes en lapp i firmans färger, med en text som tagen från någon trist talarförmedlings hemsida. Och så var det med det.

Sådant här gör mig sur. Det får mig också att tänka på alla de pengar som slarvas bort i det här landet varje år, beroende på ren och skär brist på kommunikationsförmåga.

Tråkiga människor är helt enkelt jävligt dyra.
                                                                                                                    

Kultursidornas längtan efter Den Store Ledaren


Vad är egentligen det farligaste som finns? Tigrar? Barn i grupp? Clowner? Nej. Jag tror att det farligaste på hela jorden är kulter. Längtan efter Den Store Ledaren. Upphöjelse och idoliserande. Vi har alla sett vart sådant kan leda.

Personligen är jag inte mycket för idoliserande. Förutom att jag tror det är farligt är det för mig helt obegripligt. För mig är det självklart att en människa kan vara jätteduktig på vissa saker och fullständigt bakom flötet på annat (se på mig). En människa kan vara briljant ena dagen, för att dagen efter släppa hjärnan i närmsta dike och gå därifrån utan att någonsin vända sig om. Perfekta människor tror jag helt enkelt inte på och min skepsis mot auktoriteter gör idoliserande omöjligt.

På kultursidorna (och ja, jag generaliserar grovt och buntar glatt ihop högt och lågt, lev med det eller sluta läsa) finns en annan attityd. Här hyllas Geniet. Hen är nästan alltid en han och han sitter inne på Sanningen. Geniet är i kraft av sina filmer, texter, bilder expert på Livet. Existensen. Fan. Och hans moster. Och resten av den getfotade släkten.

Dumheter. Exemplet Bergman är kanske det värsta, en karl som gjorde hyggliga filmer och tydligen några bra teateruppsättningar också. That’s it och det är inte så illa. Men även om de värsta excesserna dröjde till hans postuma upphöjelse kvarstår intrycket: i kulturjournalisternas värld är en film inte bara en film, en bok inte bara en bok, en konstnär inte bara en konstnär.

Och det här är problematiskt. För om det är så att en stor del av idédebatten i vårt samhälle sker i det trånga rum som är kulturjournalistikens, då blir också attityderna i detta rum jävligt viktiga. Och därmed blir det också viktigt, inte bara vilka verk och konstnärer som recenseras och diskuteras, utan även HUR dessa verk och konstnärer recenseras och diskuteras. Trots allt är det intelligentian och den intellektuella eliten som förväntas återfinnas i kulturdelen.

Av Svenne Svensson med folkölens tonårsbarn förväntar jag mig inte bättre. Idoliserandet är osunt där också, men det växer väl de flesta förhoppningsvis ifrån. Men på kultursidorna gör det mig mörkrädd. Det bär inom sig en doft av brunt.

Tuesday, September 18, 2012

Pappor är bara nästan föräldrar


Funderar du på att skaffa barn? Bra, go for it. Vi behöver barn här i landet, den demografiska strukturen och allt det där. De kan jobba ihop våra pensioner medan vi försnillar deras. Eller hur det nu blir.

Det här med att skaffa barn är en ganska stor grej. Det är en viktig händelse och något som berör inte bara dig och din partner, utan också samhället. Stat och kommun lägger sina näsor i barnblötan och det är på både gott och ont.

Först blir det föräldrautbildning, en vacker tanke. Lite som en valpkurs i förberedande syfte och en sådan borde nog många blivande hundägare gå. Fast det är klart. Om barn lär du dig inte mycket på föräldrautbildningen. Åtminstone gjorde man inte det på min tid. Vi lärde oss allt om graviditet och förlossning, något som åtminstone för mig var en poänglös övning (eftersom jag…tja, läser ibland), men för en och annan var det säkert viktigt, även om vi män fick tillbringa en hel del tid med att sitta i ett annat rum, medan kvinnorna skulle diskutera blod ochkrystvärkar (eller vad det nu kan ha handlat om). Det framgick åtminstone med all önskvärd tydlighet att “föräldrautbildning” var ett illa valt namn. Det var en förlossningsutbildning, och det var inte vi män som skulle förlösas. Vi var tämligen överflödiga, oaktat det faktum att vi förväntades vara på pats. Och om barn lärde vi oss inte ett skit. Dålig valpkurs på det sättet. Att skaffa jycken är liksom inte det svåra, men hur får man den att inte gnaga på möblerna? Eller på folk? 

Nå. Så kommer barnet till slut men förlossningen lämnar vi därhän. Den graden av överflödighet trotsar ändå all beskrivning. Kanske blir det annorlunda för dig. Men du står där, oförberedd – såtillvida du inte är uppväxt med en massa småsyskon eller så – och redan här visar det sig att det där med föräldraskap bara ungefär gäller män. Först och främst är det hon som är hemma (jag heteronormaliserar friskt här, lev med det eller sluta läsa) och du som står vid sidlinjen. Det är du som måste skriva på papper om att du är fadern, mamma blir man automagiskt. Det är till henne reklamen är riktad. Inget av det där är speciellt märkligt, men det finns en annan sak, som är desto besynnerligare. 
Och du märker den (nog) inte ens.

Så här är det nämligen: I vårt relativt sett jämställda land, där utvecklingen trots allt går åt rätt håll, där allt fler fäder tar allt större ansvar för sina barn, där föräldraledigehten delas i allt större utsträckning – ja, i landet där jämställdhet är ett mantra till den milda grad att foliehattarna talar om “statsfeminism” (något som i sig säger exakt ingenting om hur verkligheten är beskaffad, eftersom foliehattarna är just foliehattar), ja, i detta land får män inte barnbidrag. Jodå, du läste rätt. Män. Får. Inte. Barnbidrag. Det får kvinnor.

Betänk detta faktum en stund, innan du anklagar mig för att vara en Vit Kränkt Man. Barnet föds och kvinnan blir mor i juridisk mening i samma ögonblick. Mannen blir, om de inte är gifta, far när han skriver på papper. De är båda, officiellt och i statens ögon, föräldrar. De har båda ansvar för barnet, försörjningsplikt, är skyldiga att ge det unga livet omsorg och, får man hoppas, kärlek. Båda förväntas, med all rätt, lämna på förskola, gå på föräldramöten, laga mat, läsa gonattsaga, fostra och famna. Men. Bara modern får barnbidrag.

En del skulle kanske hävda att detta är i sin ordning. Kvinnor tar, generellt, större ansvar för barnen, får lägre lön, stannar hemma mer och så vidare. Men det argumentet står sig slätt, när man betänker det faktum att a) statistiken inget säger om det enskilda fallet och b) barnbidraget inte är behovsprövat.

Män kan få barnbidrag, men bara under förutsättning att kvinnan går med på det. För kvinnor är barnbidrag en rätt. Män får barnbidrag på kvinnans nåder. Att staten underkänner mäns föräldraskap på det här viset är inte värdigt. Vad staten här säger, och handling talar högre än ord, är att mammor är mer föräldrar än vad pappor är. Och inte nog med detta, staten sätter dessutom en prislapp på denna skillnad i föräldraskap: Tusen kronor netto, per barn och månad. Så mycket mindre föräldrar är fäder. Det går stick i stäv med hela det svenska jämställdhetsprojektet, är rent oförskämt och det är rejält dyrt dessutom, för den som drabbas. En skattefri tusenlapp per månad är mycket pengar. 

För att få en idé om hur märkligt, fel och dyrt detta är, kan man föreställa sig en situation där fäder behövde betala en högre barnomsorgsavgift. Eller högre inkomstskatt. Det skulle naturligtvis aldrig accepteras; skulle ett systemfel resultera i något sådant skulle det åtgärdas omgående. Och även detta borde, och skulle kunna,  förändras med ett pennstreck. Men istället har en utredning tillsatts. Den ligger just nu på socialminister Hägglunds bord i väntan på remissvar.

Jag vet att Hägglund är väl medveten om problemet, jag har själv pratat med honom (nåja, twittrat) om saken vid några tillfällen. Han säger sig själv tycka att sakernas tillstånd är fel. Men att det tar tid att ändra har han inget problem med. Tvärtom. I ett inlägg på Twitter säger han att det är bra att det tar tid “så att det inte blir fel”. Blir fel? Förlåt, men det är fel. Vad, exakt, är det som skall utredas? Kan slutsatsen bli någon annan än att även pappor är föräldrar? 

För “verklighetens folk” är detta i hög utsträckning en icke-fråga. Kanske beror det på att de flesta aldrig stöter på problemet, antingen för att de inte separerar, eller för att de kommer överens om att dela på barnbidraget. Men för den grupp, som inte är så lyckligt lottad är det en viktig fråga. En tusenlapp per månad (ja, jag återkommer till detta, för det handlar om hiskeligt mycket pengar, dryga 200 000 kronor per barn) kan göra skillnaden på att ha råd med en större lägenhet exempelvis. Detta är pengar som tusentals varannan-veckas-föräldrar i Sverige inte ser röken av. Att detta är en djup orättvisa, en enkel sak att åtgärda, en fullständig no-brainer borde vem som helst inse. Göran Hägglund är inte vem som helst.

Det nödvändiga pennstrecket låter vänta på sig och det är något bra i Hägglunds värld. Men medan han gjort väntan till dygd (han har varit socialminister rätt länge nu) kan jag konstatera att räkningarna inte har samma tålamod. För mina barn, för mig och för tusentals som oss är detta en viktig fråga. Den verkliga verklighetens folk, det är vi. Och vi betalar verkliga hyror. Den här månaden också.



Friday, August 24, 2012

SJ, tiden och Sanningen


Alla som med någorlunda regelbundenhet åker tåg med SJ, vet också hur det är att inte göra det. Jag har skrivit om det förr och något säger mig att jag återkommer i frågan senare. Men idag skall SJ inte skällas på. Äras den som äras bör och idag skall allas vårt järnvägsbolag få ett erkännande.

När vi står där på perrongen och tåget inte kommer, levereras mellan varven förutsägelser: Tåg nummer si och så beräknas ankomma 19.45. Och sedan kommer det. Ja, inte tåget förstås, men detta:

”Tiden är preliminär och kan komma att ändras.”

Smaka på den sentensen. Detta, min vän, är ren och skär poesi. Denna enkla sats bär djup och sanning, både filosofiskt och vetenskapligt. I all sin vardaglighet är den enastående.

Idén om en absolut tid togs av daga av ingen mindre än Albert Einstein. Det var i och med hans allmänna relativitetsteori vi fick insikt om tidens beskaffenhet och det faktum att denna märkliga storhet är föränderlig. Varje sekund är unik och dess längd bestäms av dig som upplever den. Tidens flykt bestäms av din. Ju snabbare du är, desto långsammare är tiden.

Rent praktiskt innebär detta inte bara att du om du arbetar snabbt får mer tid över till vettigare sysselsättningar. Det innebär också att klockorna i satelliter går långsammare än samma klockor gör på marken. Tog man inte hänsyn till detta skulle GPS:en i din bil dirigera dig in i närmsta vägg.

Bilar kan man styra, men inte tiden. Hastigheten må variera, men riktningen är alltid densamma. Precis som vårt förhållande till SJ är tiden asymmetrisk. Tidens pil riktas bara åt ett håll; det bara är du som blir sen när tåget är inställt.

En avgörande skillnad mellan SJ och tiden är dock att tiden aldrig stannar. Ju snabbare vi rör oss desto långsammare går tiden, men helt stilla blir den aldrig. Universum har sin alldeles egna, absoluta hastighetsbegränsning i E=mc2.

I fallet SJ är sambandet det omvända. Att vänta på pendeln när tågen står stilla, är en sann prövning för tålamodet. Aldrig går tiden så långsamt. Även detta visar på tidens opålitlighet, som storhet betraktad. Den psykologiska tiden är helt beroende av den fysikaliska och samtidigt fri från verklighetens krav. Litegrann som SJ:s förhållande till tidtabellen, alltså. Vår uppfattning av tiden förändras allt vad tiden lider och visar med all önskvärd tydlighet på timmarnas temporära natur. Den psykologiska tiden är humörstyrd och lynnig som ett X2000 i december.

Tiden är, som tidigare sagts, ständigt framåtsträvande. Den väntar på ingen och pausar inte; den dansar. Och där som tiden dansar fram har vi inget annat val än att dansa efter – och efter är vi. Tiden är preliminär så till den milda grad att nu alltid är nyss, ögonblicket har redan passerat när du blir uppmärksam på det. Vi lever, i bästa fall, i nysset. Nuet är rent nys.

Det som inte är nyss är framtid och bortsett från att vi kan vara helt säkra på att den förr eller senare kommer, vet vi inget om den. Tiden kommer att ändras, den är vatten under broarna, en flod du inte kan kliva ner i två gånger, och framtiden ändras hela tiden. En fjäril som fladdrar i Peking kan orsaka lokfel på tåg 635 från Hudiksvall.

Tiden är en grym herre, obeveklig och ambivalent på samma gång. Denna fysikens borderlinepersonlighet är utanför vår kontroll. Vi betalar biljetten men vet aldrig hur länge vi får följa med.

Så. Vi står där på perrongen. Mellan varven levereras förutsägelser om när det saknade tåget förväntas dyka upp. Tåg nummer si och så beräknas ankomma 19.45. Och när 19.45 först blir snart och sedan nyss och tåget fortfarande befinner sig på okänd ort, kan man lätt få för sig att SJ ljuger. Men så är det inte. Tvärtom. SJ har funnit en sanning djupare än de flesta:

”Tiden är preliminär och kan komma att ändras.”