Friday, June 29, 2012

Vit kränkt man

Jag är en vit, kränkt man. Jag är förbannad och uppgiven. Jag är också förälder.

Så här är det: Mina barn bor hos mig varannan vecka. Deras mor och jag har gemensam vårdnad om dem, precis som det ska vara. Till dessa barn köper jag kläder. Jag ger dem mat. Jag tar dem till badhuset. Kort sagt är jag förälder och gör det som föräldrar brukar göra. Men något barnbidrag får jag inte.

I Sverige har vi nämligen den märkliga ordningen, att barnbidraget automatisk går till mamman. Varför vi har detta system är oklart, det är förmodligen en kvarleva från det samhälle vi som tror på jämlikhet vill lämna. Men oavsett varför barnbidraget bara är den ena förälderns rättighet, är det ingenting jag som man kan ändra på. Det går att dela barnbidraget (blanketten finns på Försäkringskassans hemsida) men det kan bara göras om mamman går med på det. Som pappa har du inget att säga till om.

Barnbidraget är på lite drygt tusen kronor per barn. I mitt fall handlar halva barnbidraget alltså om en dryg tusing i månaden, eftersom jag har två barn. Tusen kronor per månad, netto, är vad jag går miste om. Det är riktiga pengar, i min värld ganska många riktiga pengar.

Detta innebär, förutom den ekonomiska biten, att staten rent faktiskt värderar en mammas föräldraskap högre än en mans. Och det tycker jag är fel. Det som är fel måste man försöka ändra på.

Följaktligen hörde jag av mig till vår socialminister, Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund. Han som gärna pratar familjepolitik, ni vet. Och det visar sig att regeringen överväger ett förslag om att ändra detta.

Jag är ganska intresserad av språk, så när Göran Hägglund säger att ett förslag övervägs tolkar jag det som att regeringen inte har bestämt sig. Frågan är knappast komplicerad och jag utgår från att förändringen i sig skulle vara en baggis att genomföra. Så jag framför mina argument till socialminister Hägglund. Hans svar:

"Såg du vad jag skrev? Du behöver inte argumentera."

Men förlåt mig, käre Göran, det gör jag visst. För att "överväga" ett förslag som varit ute på remiss är inte samma sak som att genomföra det. Faktiskt finns det ingenting som är samma sak som att ändra sakernas tillstånd – förutom att faktiskt göra det. Det är binärt; du gör det eller gör det inte. Däremellan finns inget.

Jag förstår att det inte är en jätteprioriterad fråga för dig. Du drabbas inte. Men för mig handlar det om rätt mycket pengar. Varje månad, den här och nästa. Och den efter det. Varje månad som du inte driver igenom det här beslutet kostar mig och mängder av andra föräldrar massor av pengar. Pengar vi rimligen borde ha rätt till, om vi nu alls ska ha barnbidrag (vilket är en helt annan diskussion). De flesta av oss har inte din lön. De flesta av oss tjänar väsentligt mycket mindre och har dessutom rätt stora kostnader på vår i många fall enda inkomst. Vi är ensamstående föräldrar halva tiden.

Problemet är inte nytt och borde ha rättats till när vårdnadslagstiftningen ändrades 1998 och även fäder fick rätt att vara föräldrar (i lagen uttrycks det inte så, men det var den faktiska anledningen till att lagen ändrades och det faktiska resultatet av den nya lagen; mer om det en annan gång). Ännu en chans fanns 2006 när lagen åter ändrades. Men de chanserna togs aldrig.

Det hela handlar om ekonomi (mig har det kostat sisådär 20 000 kronor hittills), om rättvisa, om jämlikhet, om principer och om det faktum att staten förbanne mig inte ska nedvärdera mitt föräldraskap.

Så jo, Göran. Jag behöver uppenbarligen argumentera. För du driver inte igenom ett beslut, som är en fullständig no-brainer.

Wednesday, June 27, 2012

Behave, goddammit! Someone might be listening.



Everyone is on Facebook these days. And quite a few on Twitter. There’s virtually no limit as to how much people talk there, and in other social media. So naturally companies are there too. It is, however, very few of them that have a strategy. They are there, but why is unclear.

Clever people, people like you and me, would probably not turn up to a party to peddle…I don’t know. Home knit mittens, maybe. But companies do. They barge in and shout at the top of their lungs. They brag. They try to get you to put them in contact with your friends, without even the courtesy of pretending to be interested in getting to know you. They try to f*ck you, but they won’t buy you a meal. They are, in short, being right bastards.

Now, some companies are smarter than that. Some are even genuinely nicer than that. And being nice is clever. Good salesmen know this. Good salesmen will ask how your kids are doing. They will try to get to know you, and try to get you to like them. Because they want you to want to recommend them to your friends.

I had a discussion with the CEO of a company the other day. We were discussing whether this there should be a company blog or not. My idea was to have a blog where the thirty or so really talented, smart, funny people in the firm could write interesting things about…well, basically anything. Pieces like this one, but better. The idea (not a revolutionary one, I admit) was to show that this consulting company consists of a large number of really nice folks. You know, so that a customer to be would understand how nice it would be to hire a few of them.

It didn’t fly so well. In fact it crashed and burned. Instead there will be a new website, a corporate one. A fine website it will be, I’m sure. And they need one, no question about it. But here’s the thing:

It will tell you nothing about the people whose services this consulting firm sells. They have writers whose texts you’ll not get to see, unless you scrutinise a few pre-selected samples of their work. They have strategists whose thoughts about the work you won’t hear until you actually sit down with them. They have project managers whose personality you won’t get a feel for.

And it’s an active decision by the company’s CEO.

I find that very strange.

Tuesday, June 26, 2012

Helvete

"Marie har spridning. Ser dystert ut."

Trettiosex enkla tecken på en skärm och självklart ringer jag upp. Jag har känt mannen i andra änden hela mitt liv och kan inte påminna mig att jag någonsin har hört honom gråta tidigare. Men nu spricker rösten. "Det här går åt helvete", säger han. "Fan", säger jag. Mycket annat finns inte att säga. "Vi berättade för M precis", fortsätter han och jag tror att det är precis där och då insikten kommer; den suger tarmarna ur bukhålan på mig. M är dottern och lillebror H står näst på tur och de får höra att mamma ska dö.

Det här är min familj. Det här är människorna jag hör av mig till för sällan, som jag bråkar med på semestern, som är mitt ständiga dåliga samvete och som ställer upp i vått och torrt. Det här är människorna jag älskar och detta är en vidrig dag.

Ungefär 150 personer om dagen får en cancerdiagnos i Sverige. De flesta av dem har släktingar och vänner. Oddsen för att du ska stöta på någon som berörs, är faktiskt inte så höga. Så ser du en dysterkvist ikväll, var snäll.

Det kan vara någon av oss.


Monday, June 25, 2012

Stor, dansk humor

Nedanstående har inte jag skrivit. Tyvärr. Detta är något av det finaste jag vet, det betyder förmodligen att jag är gubbe.

Svante ved pølsevognen.

En kold, blæsende oktoberdag kom Svante og jeg forbi en pølsevogn på Frederiksberg. Jeg blev grebet af en uimodståelig pølsetrang og udbad mig på stedet en ristet pølse.

Svante stillede sig ved siden af mig. Han havde en af sine tavse, grubliserende stunder, eller mere folkeligt udtrykt: tømmermænd. Næppe havde jeg fået udleveret den hede, duftende pølse, før der blev plads ledig i læsiden af pølseetablissementet, og jeg skyndte mig derhen. Men Svante blev stående i vindsiden og så tankefuldt frem for sig. Pølsemanden spurgte ham:
- Hvad skulle der være – almindelig, knæk eller ristet?
Svante blev lidt mere nærværende og svarede:
- Ingen pølse til mig, tak.
Pølsemanden hævede øjenbrynene en smule og spurgte:
- Hvad kan jeg så tjene Dem med – vi har desværre ikke andet end pølser og brød – et par stykker brød måske?
- Nej, tak, jeg skal slet ikke ha noget – især ikke pølser.
Pølsemanden viste sig at være lidt af en filur. Han så undersøgende på Svante og
fortsatte høfligt:
- De kommer bare for at fortælle, at De ikke vil ha en pølse?
Svante nikkede: -Ja, jeg synes det er det rigtigste at gøre opmærksom på det – så der
ikke opstår nogen misforståelser.
- Meget betænksomt, sagde pølsemanden, De bryder Dem altså ikke om pølser?
- Jo, tidligere holdt jeg meget af pølser – men det er slut nu.
- Javel. Tør jeg spørge: hvis De nu ville ha haft en pølse, hvilken slags ville De så ha foretrukket?
- Rimeligvis en knækpølse. Eventuelt en ristet.
- Det er altså især knækpølser og ristede pølser De ikke vil ha?
- Ja, det glæder mig De har forstået mig.
- Vi er til for at forstå hinanden. Men den pølse De ikke vil ha, sku den så være med sennep eller ketchup eller begge dele?
- Begge dele. Med eller uden begge dele. Som man nu vil opfatte det.
- Jeg respekterer fuldt ud Deres indstilling. Jeg burde måske gøre opmærksom på at vi osse har ristede løg og rå hakkede løg som tilbehør.
- Det var godt De nævnte det. Så tror jeg at jeg vil skifte ketchuppen ud med rå hakkede løg – i første omgang. Måske – men det kan jeg ikke sige helt sikkert – måske vil jeg ha to knækpølser.
- Et eller to stykker brød?
- Jeg vil nøjes med at undvære et stykke brød.
- Tør jeg forstå på Dem, at de så gerne vil ha det andet stykke brød?
- Jeg er ked af hvis jeg udtrykker mig uklart. Det første stykke brød er det jeg ville ha bestilt, hvis jeg ville ha bestilt det. Men da jeg nu ikke vil bestille det, falder det naturligvis væk af sig selv. Det andet stykke derimod ville jeg ikke engang ha bestilt selv om jeg ville ha bestilt det første, så det bliver slet ikke aktuelt.
- Så er jeg med nikkede pølsemanden alvorligt.
- Men De må undskylde jeg har taget Deres tid, sagde Svante, da han så jeg var færdig med min pølse.
- Jeg kommer igen i morgen.
- De skal være velkommen når som helst.
- Og siden den dag kom Svante hver aften og frabad sig på forhånd sin knækpølse med sennep og rå hakkede løg og kun et stykke brød. Enkelte gange kunne pølsemanden overtale ham til at give afkald på ristede løg i stedet for de rå, men der satte Svante også grænsen. Alligevel udspandt der sig et varigt venskab mellem de to, hvis man da kan tale om negative venskaber, og det varede til Svante atter fik smag for pølser og derved blev en ganske almindelig kunde.
- Nå, slutningen står for min regning. Jeg syntes hændelsen indbød til at man digtede videre på den. Jeg tilskyndede også Svante til at lave en vise om den, men der blev aldrig nogen vise af det. Det siger måske lidt om Svantes arbejdsmetoder og forklarer hans knappe produktion: han lod sig ikke inspirere af hvad som helst.

Forfatter: Benny Andersen

Tuesday, June 19, 2012

Tydligen har jag skrivit...

...det här. Fast jag har inget minne av det.



Jag hör dina andetag.

Du vilar med huvudet mot mitt bröst, andas närhet och utmattning. Sömnen närmar sig långsamt som tidvatten; eroderar tankar, maler medvetande till drömmar. Vi faller genom lugnet och landar tillsammans. Vi landar tillsammans en andra gång.

Jag somnar med ditt hår som filt

Socialtanterna på nätet


26 mars 2008


Världens bästa socialsekreterare finns i Malmö. De har tagit den lägsta (jaja, jag vet att den behövs) av kommunala verksamheter och förlagt den till nätet. Men istället för att lyda den kommunala logiken och göra allt för att slippa handskas med besvärliga klienter, har de tillgänglighet som ledord. De har till och med humor.
De har döpt sin tjänst till Socialtanter på Nätet.
Egentligen borde dessa visionära hjältinnor ha jobbat på reklambyrå istället för socialbyrå.  Vissa människor har valt fel karriär och det ska vi nog vara glada för.


***

Att klanka ner på andras annonser är naturligtvis ingen konst. Det är lättare att se vad andra gjort fel än att själv göra rätt. Men ändå. Ibland kan man inte låta bli.
Idag annonserar ett eller annat säljbolag i Tjockhult efter...just det, säljare. Men det är inte vilka säljare som hest de vill ha tag i. De  vill ha tag i säljare som verkligen kan handskas med språket. De poängterar det nogsamt, och för att riktigt hamra in budskapet gör de det med formuleringar som
Besöksbokare Extra Ordinär – MEDIA

behöver dock kunna uttrycka dig – mycket – väl på svenska

Vi ser helst att du svarar via E-post
Nu är de inte ensamma om att har mer språkhanteringsvilja än -förmåga. Det är faktiskt ganska vanligt i platsannonser. Så jag kan inte annat än undra om det är så att språkkravet bara är ännu ett av många rutinkrav, en rekryteringsfloskel som ingen egentligen funderar över. Som att vara en teamplayer som besitter social kompetens, är duktig på att samarbete med inte tvekar att kavla upp ärmarna och ta egna initiativ. Eller är behovet av språklig kompetens på landets företag så skriande att ingen kan tota ihop en hygglig platsannons?

Argt om M


M sitter där. En norrländsk skönhet på besök i Stockholm. Söt som socker och vild som… ett marsvin, kanske. Det är inte direkt Courtney Love vi pratar om här. Men hon sitter där och berättar. Om Norrland. Om arbetslösheten. Om kylan... nä. Hon berättar om sin kille. Som hon behöver lämna. Igen. Hon berättar om killen hon inte kan låta bli, om gubbarna på mäklarfirman, som degraderat henne till assistent och kaffekokerska och hon berättar om en speciell gubbe på firman som vid något tillfälle passat på att ta ett stadigt tag om höfterna på henne och juckat, som en kåt tonårshund. Hon berättar hur hon inte satte knät mellan benen på honom, hur hon inte gav honom en örfil, inte polisanmälde, inte sprang till facket eller mamma eller vännerna. Hon berättar om hur hon inte gjorde någonting. Om hur hon inte kunde gå till chefen, för att chefen var en av gubbarna och hur hon inte kunde säga upp sig, för att det inte är så jävla lätt att få jobb som mäklare i… ska vi säga Skellefteå?

Och full som jag är och okänslig som jag är, blir jag förbannad. På henne. På gubbarna. På hela jävla världen, men mest på henne, för att jag inget kan göra. Jag kan inte bygga hennes självförtroende och självkänsla på två timmar och tre öl. Det går inte. Inte efter ett liv av ”lilla vän”. Inte efter att hon redan i småskolan fått lära sig att när pojkar tafsar på brådmogna bröst eller trevar mellan omogna ben – ja, då är det ok. För det är så pojkar gör. Ta det som en komplimang.

Jag är förbannad för att hon inte kan lämna den värdelösa snubben hon inte ens är ihop med, för att hon har så jävla taskig koll på sin egen kropp och sin egen sexualitet att hon inte ens kan fixa ett bra knull som botemedel mot killen hon varit ihop med sedan gymnasiet.

Men mest av allt blir jag förbannad på mig. För vet du. Jag har gjort för lite.

Och den som inte är en del av lösningen, är en del av problemet.

Teodicéproblemet



September 2011

A tror på…något. Närmare bestämt tror A att det finns en högre makt, en slags omnipotent spöke, som styr. Allt. Vet. Allt. A kallar spöket för Janne. Något ska det ju kallas.

Hur som helst. A är inte ensam om att tro på Janne. Det gör många, bland dem finns B. De är båda övertygade om att Janne är en realitet och att man kan prata med Janne. De är också övertygade om att Janne då och då svarar, när man pratar med honom.* Fast Janne svarar sällan rakt ut, trots att han är omnipotent och följaktligen mycket väl skulle kunna prata så det hörs. Istället anser A och B att Janne visar sig genom att göra gott. När folk mot alla odds överlever en olycka, till exempel, är det Jannes förtjänst, anser A och B.

Okunniga människor som du och jag, käre läsare, skulle förstås kunna få för oss att den omnipotente Janne också ligger bakom själva olyckan, men se det är fel. Åtminstone enligt Jannes anhängare A och B. I deras föreställningsvärld är det nämligen antingen människor eller Sture, som ligger bakom olyckor och annat otäckt. Ibland är det faktiskt människor i ohelig allians med Sture.

Vem, frågar du dig kanske nu, är då Sture? Jo, Sture är Jannes ondskefulle före detta kompis. Sture ställer till jävelskap för folk, inleder dem i frestelse och är allmänt otrevlig. Han är, som man säger, roten till allt ont. Fast det är Janne som skapat Sture. Och Janne är ju omnipotent och skulle lätt kunna bort såväl Sture som allt annat ont i världen.

För dig och mig, käre läsare, låter kanske detta orimligt. Om vi för diskussionens skull accepterar att Janne finns (det är inte helt lätt, jag medger det, men försök) så är det inte helt enkelt att få ihop ekvationen: Janne är definitionsmässigt god, men han låter allt det onda hända, trots att han utan att ens anstränga sig skulle kunna utrota ondskan.

A och B har kommit på en elegant lösning på det här problemet. De har nämligen döpt det till ”teodicé-problemet”. Och med ett så stiligt namn behöver man inte längre bry sig om det. Vettefan hur de tänkte där, men så är det i alla fall.

I vilket fall: A och B tror båda på Janne. Och de snackar, var och en på sitt håll, med Janne ibland. Och så, en dag, sker det som A har väntat på hela sitt Jannefruktande liv: Janne talar till honom**.

Föga förvånande är detta en tämligen omtumlande upplevelse för A. Men till skillnad från dig och mig, uppsöker han inte vård när han hör en röst (eller snarare: Rösten) i sitt huvud. Det är visserligen lite otippat att det skall hända just honom (och på en torsdag, av alla dagar), men egentligen fullt rimligt. Så A lyssnar till Janne och blir en smula konfunderad. Janne förklarar nämligen att människor som inte tror på Janne, är en styggelse. De förstör världen, genom att basera sitt uppförande och sina värderingar på annat än boken ”Jannes äventyr: Sex tusen år av orimligheter”. Detta måste världen göras uppmärksam på och det har fallit på A:s lott att fixa det. Janne själv är nämligen upptagen med annat.

Nåväl. A tar sitt uppdrag på största allvar, det gör man när Janne kallar. Att vara utvald förpliktigar. Så A skaffar en gammal äppellåda, låter trycka några pamfletter och ställer sig utanför ICA. ”Jag ska ut och predICA” skämtar han med sin fru varje eftermiddag. Även en Janneanhängare kan kosta på sig lite humor ibland.

Efter ett tag inser A att kunderna som springer ut och in genom mataffärens fotocellsstyrda dörrar är mycket mer intresserade av köttfärs och skvaller om Carola Häggkvist, än vad de är av Janne. Ingen lyssnar på honom och till slut talar Janne med A igen, och förklarar att A nog får ta till en något kraftfullare arsenal om han skall få folk att lyssna. A tycker till att börja med att detta är något magstarkt, men man ifrågasätter av lätt insedda skäl inte ett omnipotent, allvetande spöke vid namn Janne. Inte ostraffat åtminstone. Så efter viss vånda går A hem och hämtar sin avlidne faders jaktgevär.

Vad som nu händer är så otrevligt att jag inte tänker beskriva det i detalj. Men stadens begravningsbyråer tjänar ovanligt bra med pengar den här hösten. Och Janne har fullt upp med att lyssna på alla de böner och hedersbetygelser som yttras i samband med gravsättningar och minnes-Janne-tjänster.

Tidningarna skriver naturligtvis också om det här. Vissa, som inte tror på Janne utan mer är inne på spöket Gunnel, spekulerar i att det skedda är en följd av att folk är anhängare av Janne. Janneanhängarna svarar att så är det inte alls och att A fått det hela om bakfoten, och att han i vilket fall som helst inte trodde på Janne egentligen, i alla fall inte samma Janne och dessutom på fel sätt.

Några få röster försöker förklara att det skulle kunna vara så, att det egentliga problemet inte är huruvida det är Janne eller Gunnel eller Astrid eller Sebastian man tror på, utan att det är själva idén om omnipotenta spöken som är problemet, men dessa röster tystas snabbt ner, eftersom det anses ofint och okänsligt att kritisera spöktro som företeelse. Att tro på spöken är i grund och botten något fint, nämligen, och Jannekunskap har till och med egna institutioner vid flera av landets universitet.

En av dem som studerat Janne vid universitetet är B. Så som varandes något av en expert på Janne får han av reportern den fråga som alla ställer sig: Hur är det möjligt att Janne låter detta ske?

B blir inte svaret skyldig. Han stryker sig över skägget***, pekar med glasögonskalmen och ler, så som bara visa, skäggiga män med stark tro på Janne kan le:

”Det där kallas teodicé-problemet. Och förresten var det Stures fel.”



*Att kalla Janne för en ”han” är naturligtvis lite märkligt, eftersom det är tveksamt om omnipotenta spöken alls har någon könstillhörighet, men vi kan väl bortse från den i och för sig intressanta detaljen just nu. A och B anser att Janne är en snubbe. Våra åsikter om saken bryr de sig inte om.

**Jo, A är en snubbe han med. Damn.

***Men vafan? Är B också en karl!?

****Reportern var sommarvikarie. Det var möjligen därför hon missade följdfrågan. Att hon var (och såvitt jag känner till fortfarande är) kvinna, har inget med den saken att göra. 

2:a februari 2011: SJ gör det igen


Jag fortsätter rota i gömmorna. Det gamla ska ut, så får jag fila på nytt sen. Detta är en trött tågpendlares klagan.

SJ är ett lustigt företag. Häromsistens blev jag mig tilldelad en tidtabell, med texten "Nyutgåva" på. Det kändes lite skönlitteratur, det där med nyutgåva, som en rälsbunden bokklassiker, och romanens roll är som bekant att förmedla en djupare sanning. Dock skall den inte tolkas alltför bokstavligt. Som SJ:s tidtabeller, alltså.

Nu har vinterns tågkaos kommit i en än mer poetisk variant, nämligen som statistik. Och enligt SJ var 31 % av tågen mer än fem minuter försenade. Men då räknades inte de inställda tågen.

– Det är självklart. Ett tåg som är inställt är inte försenat eftersom det inte går, säger Johan Ingerö, presskommunikatör på SJ.

Detta Kafka-inspirerade uttalande ger mig huvudbry. Jämför meningarna:

"Tåget var försenat, det gick inte i tid"
"Tåget var inte försenat, det gick i tid"
"Tåget var i tid, det gick inte"

Och här någonstans tänker jag mig att den springande punkten skall stå klar för alla och envar, nämligen att huvudsaken inte är när tåget gick, utan när det inte kom fram.

"Tåget kom fram i tid, det gick inte"

Jag undrar om samma resonemang fungerar om man handlar på faktura från SJ.
- Du är sen med betalningen.
- Å, inte alls. Den är inställd.

Vad säger ni: Är ett inställt tåg oändligt försenat, eller inte försenat alls?

Att vara Sverigedemokrat, är det redigt svenskt?



Det principprogram, som hänvisas till i den här texten, är SD:s förra. De har reviderat det sedan dess och det nya har jag i ärlighetens namn inte orkat ta mig an. Däremot har poängen i den här texten verifierats, i form av den här debattartikeln av Jimmie Åkesson. Mannen från Sölvesborg delar inte våra värderingar och därför vill han inte vara med. Han är svenskhet, inte du och jag. (Det är förresten lite lustigt att det, enligt honom själv, typiskt svenska att hylla osvenskheten, är en del av svenskheten, som gärna fick bytas mot något mer osvenskt.)Så. Trots att den har några år på nacken, återstår frågan:

Att vara Sverigedemokrat, kan det vara redigt svenskt?


I Svenska hjärtans djup en gång, vi gå över välklädda berg fallera, för jag vill leva, jag vill dö i jorden. Eller nå’t.Så här står det i Sverigedemokraternas principprogram, som finns att läsa i sin knollriga helhet på sverigedemokraterna.se:



”Nationen kan definieras i termer av en gemensam kultur. Enkelt uttryckt tillhör två människor samma nation om de delar samma kultur. Samtidigt är förhållandet mer komplext än så, beroende på vad man väljer att tolka in i kulturbegreppet. Ovan har kultur definierats såsom ”den omgivning av självklarheter, minnen och föreställningar som vi lever i och som vi är med om att forma”. För att vi ska få en mer fullständig definition av nationen, måste sådant som språk, religion, lojaliteter och ursprung tillfogas. Man ska alltså också kunna känna igen varandra såsom tillhörande samma nation. Nationen utgörs av folket och dess särart. För den svenska nationens del gäller följande: svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen.”


I principprogrammet förekommer ord som ”nation”, i sig självt eller i olika sammansättningar, inte mindre än 62 gånger (om jag nu räknade rätt). Programmet omfattar knappt tio sidor. Det här med nationen är uppenbarligen rätt viktigt för SD. Och det är ”den omgivning av självklarheter, minnen och föreställningar som vi lever i och som vi är med om att forma” som liksom är grunden för nationen.Och därmed är vi framme vid något som borde ge Jimmie och de andra pågarna svårartad huvudvärk: 


Att vara Sverigedemokrat är osvenskt. Rejält osvensk, enligt Sverigedemokraternas egen i och för sig knollriga definition. Och att vara Jimmie Åkesson…ja, det är så osvenskt att vin till maten framstår som kulturkonservativt i jämförelse.Tänk på saken. Läs den märkliga definitionen av nation och kultur här ovan en extra gång och se sedan på följande fakta:


·      Sverigedemokraterna är emot invandring. Just det kommer väl inte som någon överraskning. Men den allmänna trenden är, enligt SOM-institutets nyligen publicerade undersökning, den motsatta. Marie Demker gör en enkel presentation av siffrorna här, http://www.dn.se/debatt/svenskarna-blir-alltmer-positiva-till-invandrare


·      Sverigedemokraterna är starkast i Skåne…och således mer danska än svenska. Skåne blev svenskt 1658. Innan dess var det danskt i sisådär 700 år. Äktsvenskar äter inte gås.

·      Sverigedemokraterna fick 5,7 % av rösterna i valet. Även om SD i och för sig fick en skrämmande mängd röster, kvarstår det faktum att den typiske svensken inte röstar på Sverigedemokraterna. Det är ungefär lika osvenskt som att rösta på KD. Sett i ett något längre perspektiv, och det perspektivet har ju gärna det kulturkonservativa SD, röstar den typiske svensken på Såssarna.


Att leka med elden


Man ger inte barnet en ask tändstickor, med orden ”Du får lova att inte använda dem”. Det gör man bara inte. Det får finnas en gräns för naiviteten och den som inte begriper det bör nog se över både brandvarnare och hemförsäkring.

Det här gäller i och för sig inte bara barn. Sätter du en leksak, ett verktyg, en möjlighet i händerna på vem som helst, så kan du lugnt räkna med att det ska testas; sker det inte direkt så sker det så småningom. Jag misstänker att det ligger i den mänskliga naturen. Att testa saker är vårt öde, på gott och ont. Att göra saker bara för att vi kan, är en närmast oemotståndlig frestelse.

Det ser kanske inte alltid så ut, men politiker är också människor. Tjänstemän är människor. Och av den enkla anledningen ska vi vara väldigt försiktiga med vilka verktyg, leksaker och möjligheter vi ger dem. För vet du, de kommer att användas.