Har ni fest, eller?

Ett företag jag arbetar med ville ha en inbjudan. De ska ha ett kundevent. Fest, kanske, men fan vet. Det fick mig att fundera lite.

Företaget ifråga ska vara hyggligt duktiga på kommunikation och kreativitet. Det är vad de lever på, nämligen. De säljer konsulttjänster av det slaget. Så ni kan ju tänka er hur inbjudan såg ut: Sprakande av färg och liv, glitter och bananer. En text som lät rajtantajtan och rolighetsextravaganza; lekfullhet och spänning i skön förening. Och en gnutta innehåll, så att kunderna ska kunna motivera drickandet inför sina chefer. Ja, ni  förstår.

Ni har fel. Tänk ett kuvert i firmans färger, innehållandes en lapp i firmans färger, med en text som tagen från någon trist talarförmedlings hemsida. Och så var det med det.

Sådant här gör mig sur. Det får mig också att tänka på alla de pengar som slarvas bort i det här landet varje år, beroende på ren och skär brist på kommunikationsförmåga.

Tråkiga människor är helt enkelt jävligt dyra.

                                                                                                                    

Kultursidornas längtan efter Den Store Ledaren

Vad är egentligen det farligaste som finns? Tigrar? Barn i grupp? Clowner? Nej. Jag tror att det farligaste på hela jorden är kulter. Längtan efter Den Store Ledaren. Upphöjelse och idoliserande. Vi har alla sett vart sådant kan leda.

Personligen är jag inte mycket för idoliserande. Förutom att jag tror det är farligt är det för mig helt obegripligt. För mig är det självklart att en människa kan vara jätteduktig på vissa saker och fullständigt bakom flötet på annat (se på mig). En människa kan vara briljant ena dagen, för att dagen efter släppa hjärnan i närmsta dike och gå därifrån utan att någonsin vända sig om. Perfekta människor tror jag helt enkelt inte på och min skepsis mot auktoriteter gör idoliserande omöjligt.

På kultursidorna (och ja, jag generaliserar grovt och buntar glatt ihop högt och lågt, lev med det eller sluta läsa) finns en annan attityd. Här hyllas Geniet. Hen är nästan alltid en han och han sitter inne på Sanningen. Geniet är i kraft av sina filmer, texter, bilder expert på Livet. Existensen. Fan. Och hans moster. Och resten av den getfotade släkten.

Dumheter. Exemplet Bergman är kanske det värsta, en karl som gjorde hyggliga filmer och tydligen några bra teateruppsättningar också. That’s it och det är inte så illa. Men även om de värsta excesserna dröjde till hans postuma upphöjelse kvarstår intrycket: i kulturjournalisternas värld är en film inte bara en film, en bok inte bara en bok, en konstnär inte bara en konstnär.

Och det här är problematiskt. För om det är så att en stor del av idédebatten i vårt samhälle sker i det trånga rum som är kulturjournalistikens, då blir också attityderna i detta rum jävligt viktiga. Och därmed blir det också viktigt, inte bara vilka verk och konstnärer som recenseras och diskuteras, utan även HUR dessa verk och konstnärer recenseras och diskuteras. Trots allt är det intelligentian och den intellektuella eliten som förväntas återfinnas i kulturdelen.

Av Svenne Svensson med folkölens tonårsbarn förväntar jag mig inte bättre. Idoliserandet är osunt där också, men det växer väl de flesta förhoppningsvis ifrån. Men på kultursidorna gör det mig mörkrädd. Det bär inom sig en doft av brunt.