Jomshof – judge, jury, executioner

Hjärntrusten i Sverigedemokraterna publicerade häromdagen en debattartikel på SvD under rubriken ”Så skulle vi bekämpa grov brottslighet”. I den redogör partiets nye rättspolitiske talesperson Richard Jomshof, efterträdare till den järnrörsbeväpnade dokumentärfilmaren Kent Ekeroth, för ett antal förslag. De är inte helt genomtänkta, men beskriver ganska väl ett av problemen med SD – för det finns fler än partiets rasism.

Detta är SD:s förslag:

• Rikskriminalpolisen skapar en nationell paraplyorganisation mot organiserad brottslighet – ett svenskt FBI.

Detta är väl det minst besvärande förslaget. Men det är klart, en sådan myndighet finns väl egentligen redan, i form av SÄPO, som ju faktiskt i mångt och mycket sköter de uppgifter som FBI står för i USA. Sedan skiljer sig ju det svenska systemet en del från det amerikanska. Vissa brott i USA är federala, vilket innebär att man kan ställas inför federal domstol och så vidare. I Sverige har vi nationella lagar – något sådant som länsvis rättsskipning existerar inte. 

• Rikskriminalpolisen ges sekretessbrytande befogenheter att samla den övergripande myndighetsinformationen om medlemmar i kriminella nätverk.

Det här förslaget innebär att Polisen skulle kunna läsa medicinska journaler, socialtjänstutredningar, fritt botanisera i Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens och vilken som helst annans myndighets information om människor. Men. För det första: Det existerar inget sådant som ”kriminella nätverk” som man kan vara medlem i. Det finns förvisso nätverk som ägnar sig åt kriminalitet och det finns personer som ingår i dessa nätverk. Men ”medlemmar” är de i formell mening sällan – vi pratar inte om politiska ungdomsförbund och sportföreningar här.

Till detta kommer naturligtvis det enkla faktum att även personer som utreds bör anses oskyldiga tills motsatsen bevisas. SD:s förslag innebär att Polisen ska få glutta i register lite som de vill. Det är ingen bra idé.

• Det blir olagligt att vara medlem i en kriminell organisation såväl som att vara en del av den kriminella organisationens verksamhet. 

Problemen med detta förslag är många. För det första har vi en grundlagsstadgad föreningsfrihet i det här landet. För det andra finns det åtskilliga organisationer som (mellan varven) ägnar sig åt kriminell verksamhet. För det tredje har vi problemet jag tar upp i föregående punkt.

Föreningsfriheten är viktig. Och för att den skall gälla, gäller också att ingen skall kunna veta vilken förening jag är med i. Vill jag gå med i en gruppsexklubb, en barbershopkör eller ett politiskt förbund har ingen jävel med det att göra. Och det gäller förstås även organisationer som Djurens rätt, Plogbillarna och Greenpeace – tre organisationer som vid upprepade tillfällen har gjort sig skyldiga till brott. I det sammanhanget kan ju vara värt att påpeka att även Sverigedemokraterna sannolikt skulle ha klassats som en kriminell organisation med SD:s egna definition, så sent som för bara femton år sedan. Hets mot folkgrupp och misshandel var ju då snarast en skyldighet för medlemmarna.

Sedan kan man ju fråga sig om det är själva organisationen som skall ägna sig åt brott (något jag föreställer mig är tämligen ovanligt) eller om det räcker med att medlemmarna i organisationen ägnar sig åt brott. I det första fallet följer frågan: Måste brottsligheten vara inskriven i stadgarna? I det andra fallet följer frågan: Hur stor andel av medlemmarna måste vara brottsliga? Och räcker det att de är misstänkta, eller måste de också vara dömda?

• Polisen ges långtgående befogenheter att använda sig av telefonavlyssning, buggning och kameraövervakning mot den som kan betecknas som medlem i ett kriminellt nätverk. 

Övervakningsivern är i sig problematisk. Men den självklara frågan är ju: Vem skall betecknas som medlem? 

• Den som döms inom ramen för lagstiftningen ska få samtliga sina tillgångar beslagtagna och förverkade av staten om brottslingen inte kan styrka bortom rimligt tvivel att tillgångarna härrör från laglig verksamhet. 

Omvänd bevisbörda, således. Alltid en dålig idé och ett brott mot de rättsprinciper vi vanligtvis betraktar som självklara.

• Ett kronvittnessystem införs, vilket innebär att den som vittnar mot en kriminell ledare erbjuds straffrabatt. 

Också en dålig idé. Om inte annat betyder det att rättsäkerheten urholkas, av lätt insedda skäl. Plus förstås att man funderar på vad som menas med ”en kriminell ledare”. Det skall också hållas i minnet att de flesta sk. kriminella nätver är löst sammanhållna och tillfälliga. Någon större mängd Kingpins eller Don Corleonar har vi sannolikt inte i Sverige. 

• Den som hotar vittnen och målsäganden för att påverka en rättegång som rör organiserad brottslighet, ska alltid dömas till fängelsestraff. 

Återigen funderar jag över definitionen av ”organiserad brottslighet”. Bullshittestet (funkar det att säga ”oorganiserad brottslighet”?) visar att hela tanken är problematisk. Två tjuvar som samarbetar är organiserade. Tre ungdomar som gemensamt krossar rutor på en skola är organiserade. Två föräldrar som i samförstånd fuskar med VAB är organiserade. Var går gränsen?

Att stävja rättsövergrepp är förvisso viktigt, men det är snarast en fråga om polisiärt arbete, inte om lagstiftning. Och ett större problem än straffsatserna är det faktum att så många inte VÅGAR anmäla. Och det handlar mer om förtroendet för polisen än om något annat. 

• Rikskriminalpolisen ges ett helhetsansvar för ett utökat vittnesskyddsprogram som innefattar att ta hand om ett vittne under hela processen; från anmälan, rättegång till livet efteråt om det behövs. 

Vittnesskydd är väl i och för sig bra. Men jag anar här, precis som jag anar genom hela debattartikeln, att SD har sett på lite för många amerikanska deckarserier. 

Givet vilka som sympatiserar med SD är det kanske inte att förvånas över.