Tomhet maskerad

Mina arbetsdagar är rätt bedrövliga. Jag är nämligen reklamare och det innebär att jag på jobbet tvingas umgås med andra reklamare.

Fast nuförtiden ska man förstås inte säga ”reklamare”. Vi är gubevars ”kreatörer”, ”kommunikationsstrateger” och annat fint. Och det vi gör ska inte kallas reklam, för reklam är mossigt. Därför kallas det vi gör istället för ”storytelling” och skiten vi producerar för ”content”. 

Fast det där var innan sommaren, nu heter det nog något annat. Trender växlar snabbt och det är hårt arbete att hålla sig ajour med de senaste modeorden. Men det är lönsamt, för vräker du bara ur dig rätt plattityder halar marknadschefer och företagsledningar glatt fram sedelklämman.

Det är lite sorgligt. Modeorden regerar ett område som, faktiskt, är ganska viktigt i vår ekonomi – marknadsföring. Försäljning. Sådant som föder inte bara oss reklamare kommunikationskonsulter, utan också alla dem som producerar företags varor och tjänster. Utan avsättning blir det ingen produktion.

Modeorden fungerar som ett slags besvärjelser, vars magiska kraft de litar till, som inte orkar tänka själva. ”Content is king!” blir ett sätt att slippa tänka på innehållet. Det är tomhet maskerad.

Men sorgligt nog är modeordens hegemoni är inte begränsad till marknadsföringens domäner. Även i politken och det samhälleliga samtalet är de poppis. Skulle man bara gå efter orden, finge man intrycket att samhället förändrades (möjligen också förbättrades) med en alldeles rasande effektivitet. Vem pratar om kulturell appropiering nuförtiden? Vad hände med åsiktskorridoren? Har normkritiken spelat ut sin roll? 

I den mån modeorden någonsin haft ett innehåll, så går det snabbt förlorat, även på ledarplats och i debattartiklar. Deras främsta funktion är istället exakt densamma som den har i marknadsförarnas säljtugg: Att maskera innehållslösheten.

Men behöver det vara så här? Nej, jag tror inte det. Jag tror att debattörer och tyckonomer skulle göra både sig själva och världen i övrigt en tjänst, om de istället gick in för att ifrågasätta modeuttrycken. Om de skärskådade innehållet istället för att bara kasta en snabb blick på etiketten.

Det är ju innehållet som är kung. Trots allt.

SDigerdöden

Om digerdöden, främlingsfientlighet och Dick Harrysson

Vissa böcker tål att läsas om. Dick Harrysons Augustprisvinnande (2000) bok om digerdöden är en sådan. Och där finns ett avsnitt, ett kapitel om hur den dåvarande elitens förklaringar till, och åtgärder mot, digerdödens härjningar inte fick genomslag i de bredare lagren. ”Vanligt folk”, vilka dessa nu är och var, köpte inte dåtidens experters förklaringar. Förmodligen förstod de dem inte ens, sambanden var krångliga, alldeles bortsett från att vi med dagens insikter kan konstatera att de var inkorrekta.

”Folket” ville, konstaterar Harrysson, ha enklare förklaringar och var, föga förvånande, mer intresserade av förklaringar som erbjöd någon form av lösning. Det blir nog gärna så när själva existensen uppfattas som hotad.

Vissa förklarade digerdöden som Guds straff för det sedernas förfall, som de såg omkring sig. Då liksom nu var det ungdomen som stod för de värsta excesserna. Då, liksom nu, var det inte ungdomen som kom till den slutsatsen. Historien går igen.

Andra förklarade digerdöden med att det var ”de andras fel”. Och ”de andra” var inte främst ungdomar (även om man anar ett andra-görande även i det utpekandet) utan främlingen. I vissa fall var det social klass man pekade på (man kan inte lita på de lärde, de besitter farliga kunskaper), men det dröjde inte länge innan det var kulturella och geografiska gränser man inriktade sig på. Judar, romer…ja, ni känner säkerligen igen mönstret. Vi har sett det fler gånger. Historien går igen.

Nuförtiden slipper vi digerdöden. Men frågan är om det måste en epidemi till för att väcka dessa primitiva funktioner till liv. Jag tror inte det. Faran kan vara av vilken sort som helst, diffus, till och med inbillad. Det kan handla om jobben, om ett samhälle som inte utvecklas som vi hade förväntat oss eller hoppats. Det kan vara känslan av att, som vissa delar av det politiska livet nyligen formulerade det, "något gått sönder".

Förklaringarna från dagens elit, de politiska och nationalekonomiska förklaringarna, är krångliga. Allt för krångliga. Och de inbjuder inte till åtgärder; för den enskilde känns uppgiften att ordna tillväxten stor av lätt insedda skäl.

Men så kommer de, nationalisterna. ”Nationen” (även den en svårdefinierad entitet) är hotad. ”Vi”, vilka ”vi” nu är, hotas till vår existens. Och med ens är allt lätt att förstå. Med ens vet vi vilka som är…tja, om inte nödvändigtvis skyldiga (det behöver ju faktiskt inte röra sig om onda avsikter) så iallafall farliga. Det är invandrarna, eller invandringen, de andra, de som kommer hit. Och även om de inte nödvändigtvis kan skuldbeläggas för att de söker sig hit, så kan och bör de åtminstone stoppas. Det är rent självförsvar.

Historien går igen.

Till dig som är vilse i jagsvaghetens land

Krav. Normer. Överallt finns de. Ständigt drabbas du av dem. Så ska du vara, så ska du göra. Förväntningarna tynger dig som ett tomt bankkonto i november. Du och din otillräcklighet hukar er som strykrädda hundar under normalitetens piska.
Inte undra på att du har ångest.

Och på nätet blir det inte bättre. Där mångfaldigas alla smakriktningar; alla dömer dig, bedömer dig, talar om för dig vad de gillar och inte. Och du vet, du vet att hur du än försöker, så kan du inte vara alla till lags. Någon jävel vill alltid ha dig lite annorlunda, lite rättare, lite mer oskuldsfull, lite mer syndig.
Inte undra på att du har ångest.

Men jag har ett råd till dig: Skärp dig.

Så svårt är det faktiskt inte. Du kan skaffa en ny omgivning, som passar dig bättre. Du blir inte av med normerna, för sådana finns alltid, men det är en stor värld vi lever i och tack vare Internet har du den i en radiovåg nära dig. Du kan byta omgivning varje dag, om du vill, och jag lovar dig att vilka kinks du än har, så finns det ett forum för dig. Du är inte den ende som drömmer om att rulla sig i jordnötssmör och smiska sig med daggmask.

Inse att omgivningen förmodligen inte alls har några större förväntningar på dig. Och om den har det, be den då helt ödmjukt att fara åt helvete. Släpp jagsvagheten och förstå, att förmodligen är det inte omgivningens krav som matar det lilla ångestmonstret inom dig. Det är inte omgivningen som prackar på dig sina normer och förväntningar.
Det är du.

Du kan låta bli. Du kan lära dig skillnaden på att något är vanligt och att något är bra. Du kan lära dig skillnaden på åsikt och faktum. Du kan lära dig skillnaden på att lyssna på folk och att tro på dem. Du kan lära dig skillnaden på att ändra åsikt för att någon tycker att du har fel och på att ändra åsikt för att någon visar att du har fel. Du kan lära dig skillnaden på dig och dem som är runt dig.

Det finns en massa sunkiga normer därute, fler än någonsin tillförne. Välj en som passar dig, eller uppfinn en ny.

Det finns inget bättre sätt att bekämpa de andra sunkiga normerna.

Jag lovar.

"Du kommer inte att lyckas" sa han "men det är klart att du ska försöka."

Naturligtvis har han rätt. Hur jag älskar dig och varför kan jag inte formulera i ord. Men försöket är väl värt något det också. Det viktiga är inte att vinna, utan att älska väl. Eller något i den stilen.

Vi möttes och förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre. En glest befolkad bar under en stekande sol, i ett Stockholm som just gått på semester och ännu inte hunnit tröttna på det. Och jag vet inte om jag egentligen hade större förväntningar än några nya bekantskaper och en stunds verklighetsflykt. Vad jag fick var något annat.

Vi kysstes den kvällen och något liknande hade jag aldrig upplevt. Tydligen kan faktiskt världen försvinna en stund, tystna, som höll den andan för att inte störa. Tydligen kan en kyss räcka för att få knäna att skaka och halsen att tjockna. Vem hade anat det?

Och så sågs vi inte förrän sommaren var över och det drog ihop sig till höst. Kanske väntade vi oss att det skulle ha dragit förbi då, att nyhetens behag skulle ha lagt sig och känslorna blåst över. Istället for vi till skogs. Jag blev för full och du blev kär. Så kan det också gå mellan furorna i Hälsingland.

Jag kommer alltid minnas morgnarna när vi satt på pendeln till stan. Tystnaden. Den svaga doften av sorg. Vi var dödsdömda och kunde aldrig vara tillsammans, inte i långa loppet.

Trodde du. Trodde jag. Trodde fel.