"Du kommer inte att lyckas" sa han "men det är klart att du ska försöka."

Naturligtvis har han rätt. Hur jag älskar dig och varför kan jag inte formulera i ord. Men försöket är väl värt något det också. Det viktiga är inte att vinna, utan att älska väl. Eller något i den stilen.

Vi möttes och förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre. En glest befolkad bar under en stekande sol, i ett Stockholm som just gått på semester och ännu inte hunnit tröttna på det. Och jag vet inte om jag egentligen hade större förväntningar än några nya bekantskaper och en stunds verklighetsflykt. Vad jag fick var något annat.

Vi kysstes den kvällen och något liknande hade jag aldrig upplevt. Tydligen kan faktiskt världen försvinna en stund, tystna, som höll den andan för att inte störa. Tydligen kan en kyss räcka för att få knäna att skaka och halsen att tjockna. Vem hade anat det?

Och så sågs vi inte förrän sommaren var över och det drog ihop sig till höst. Kanske väntade vi oss att det skulle ha dragit förbi då, att nyhetens behag skulle ha lagt sig och känslorna blåst över. Istället for vi till skogs. Jag blev för full och du blev kär. Så kan det också gå mellan furorna i Hälsingland.

Jag kommer alltid minnas morgnarna när vi satt på pendeln till stan. Tystnaden. Den svaga doften av sorg. Vi var dödsdömda och kunde aldrig vara tillsammans, inte i långa loppet.

Trodde du. Trodde jag. Trodde fel.