Litteraturhistoria

Mycket finns att säga om det parti, som har blåsippan som sin symbol. Och det är det även många som gör. Det mesta, eller åtminstone tillräckligt, sades dock redan av herr August Strindberg i förflydda dagar, närmare bestämt i den år 1879 utgivna romanen Röda Rummet, vilken Läsaren här förmodas icke ha läst (något som framstår så som en orimlighet, försåvitt icke Läsaren är Blåsippepartist).

Det kan dock tänkas att Läsaren, liksom undertecknad, är morgontrött, ibland även om aftonen, och har ett minne, som inte i allt är tillförlitligt och vars hågkomster därför understundom icke är så tillgängliga som kunde önskas.

Det är med anledning härav jag giver denna påminnelse.



- Om Sverige. - Några synpunkter.

Det blev en paus.

- Mina Herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som härvid användas - världsexpositionerna och dessas verkningar - hedersdiplomen!

[Man såg på varandra frågande. - »Vad var det där för en gliring?» sade Eriksson! »Den kom litet tvärt, annars var den bra!»]

- Svenska Nationen går, såsom alltid, härvidlag i spetsen för civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat göra den kosmopilitanska idén fruktbärande, och, om man får döma efter vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. Härtill hava ovanligt gynnsamma omständigheter bidragit och det är dem jag nu på en kort stund vill betrakta för att sedan övergå till något lättsmältare, såsom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.

[»Det blir långt det här», sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; »men han är rolig!»]

- Sverige är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket vilket bibehållit sig tämligen rent ända in på våra dagar är plattyskan i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt inflytande, vilket en gång gick så långt att Sverige var en inkorporerad tysk provins såsom under Albrekt av Mecklenburg. Hit räknar jag först de danska provinsernas erövring. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Dalsland, Sveriges rikaste provinser bebos av danskar, vilka ännu tala sitt lands språk och vägra att erkänna svenska väldet.

[»Vart i Jesu namn ska det här ta vägen? Är han galen?»]

- Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som huvudstad och skåningarne utgöra vid Riksdagen det Regeringsfientliga partiet. Så är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänner Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar utanför kusten och driver inne i staden nästan all storhandel under vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i sina hem på skotska höglanden. Ett mycket präktigt folk förövrigt! Engelsmännen hålla sig också en stor tidning där de berömma sina egna handlingar utan att precis klandra andras.

Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt rum. Vi ha finnar på Finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden, dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.

Vid våra större järnbruk finnes en myckenhet valloner inkomna på 1600-talet och vilka än i dag tala sin brutna franska. Det är som bekant en vallon som infört i Sverige den nya statsförfattningen vilken är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!

[»Nej vad in i - är det här för slag!»]

- Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig som soldater varför de också kommo in på riddarhuset!

På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man här ofta träffar rent tartariska typer.

Jag framkastade det påståendet att svenska folket var på den allra bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent så ska ni få skära näsan av mig mina herrar!

Slå upp Adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på bokstaven G och av fyrahundra namn voro två hundra utländska. Vad är orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: De Utländska Dynastierna och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på svenska tronen så förvånas man över att nationen än i dag kan vara så konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenske konungen alltid skall vara en utlänning måste ovillkorligen leda rakt på målet=denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty att förlora något - det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet och det var det Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarne under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare som på Gustav II Adolfs tid funnos i landet utskrevos och fördärvades 70.000 fullmåliga karlar. Hur många Karl X och XI och XII förstörde kan jag icke säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge då de alla voro kasserade kronvrak!

Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja? Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid begärde dalkarlarne, att man skulle straffa dem som buro hackade och brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de haft många modeförändringar sedan dess!

Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.

Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!

[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig över bullret.]

- Mina Herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering och det är därför jag ber att herrarne instämma med mig i ett fyrfaldigt hurra! - Mina herrar! Leve Karl den tolfte!

[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek ordföranden!]

- Kan man tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar som kunde gå bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarne instämma med mig när jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stiernhielm!

[»Vad hette han?» - »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver med oss!»]

- Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och kronoskattehemmanen så vill jag bara säga, att sådana här servila lymlar som jag hört på i kväll äro mogna för enväldet när som helst! Och ni får't! Lita på det! Ni får envälde!

[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren som nu tog fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]

- Och ett otacksamt släkte som inte vill höra sanningen...

[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden men ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stiernhielm!»]

Om tomheten

”Skriv om tomheten”

Svaret på Twitter var kanske ett skämt, eller också var det inte det. Jag kommer på mig själv med att allt oftare ha allt svårare att skilja skämt från motsatsen. Men sådant var svaret hursomhelst, när jag beklagade mig över att inte komma på något ämne att skriva om. Och vem är väl jag att skåda given häst i mun?

Så här sitter jag nu och skriver en text som handlar om ingenting. Som Seinfeldt, alltså, fast tråkigare och inte det minsta nyskapande. Och därmed har jag kommit fram till själva pudelns kärna, nämligen behovet av att vara, om inte nyskapande, så iallafall inte allt för jävla sliten. Det blir liksom lite gammalt att läsa samma text om och om igen, fast i ny ordföljd. För sådan känns världen idag. Det är ett närmast oändligt idisslande av samma tematan.

Själv är jag ju inte en sådan där som skriver i tidningar, eller på deras webbplatser, så ofta. Det har hänt någon gång, men i allmänhet lägger jag band på mig och tänker att utrymmet borde lämnas åt dem som skriver bättre och om vettigare saker (ibland får jag intrycket om att jag är ganska ensam om den inställningen), men jag har den här gamla bloggen där jag lägger upp en text någon gång ibland. Fast det blir allt mer sällan. Här ligger kanske ett par tiotal texter och en deprimerande sak som slagit mig är att dessa texter i stort sett verkar räcka för att kommentera samtliga andra texter jag läser. Jag behöver inte skriva något nytt, jag kan bara länka till någon av mina gamla texter ytterligare en gång.

Frågan om orsak, verkan, korrelation och kausalitet skall jag inte ens försöka reda ut. Kanske lider jag numera en brist på inre liv som omöjliggör någon vettig nytextproduktion, eller kanske är det samtiden som gått i stå och därmed redan täcks in av det jag producerat förr. Kanske är mina tidigare texter helt enkelt så briljant träffsäkra att de träffar allt som träffas kan och därmed gör nya texter överflödiga (ok, det kanske inte är det mest troliga alternativet, men rent teoretiskt är det möjligt). Kanske beror det på något helt annat.

Hursomhelst så sitter jag här och skriver en text om egentligen ingenting, på uppmaning av en främling på ett socialt medium. Och samtidigt sprids text efter text efter text på sagda medium. Få av dem har något nytt att bidra med.

Så kanske har jag bara för höga krav på mig själv.

Eller andra för låga på sig.