Om tomheten

”Skriv om tomheten”

Svaret på Twitter var kanske ett skämt, eller också var det inte det. Jag kommer på mig själv med att allt oftare ha allt svårare att skilja skämt från motsatsen. Men sådant var svaret hursomhelst, när jag beklagade mig över att inte komma på något ämne att skriva om. Och vem är väl jag att skåda given häst i mun?

Så här sitter jag nu och skriver en text som handlar om ingenting. Som Seinfeldt, alltså, fast tråkigare och inte det minsta nyskapande. Och därmed har jag kommit fram till själva pudelns kärna, nämligen behovet av att vara, om inte nyskapande, så iallafall inte allt för jävla sliten. Det blir liksom lite gammalt att läsa samma text om och om igen, fast i ny ordföljd. För sådan känns världen idag. Det är ett närmast oändligt idisslande av samma tematan.

Själv är jag ju inte en sådan där som skriver i tidningar, eller på deras webbplatser, så ofta. Det har hänt någon gång, men i allmänhet lägger jag band på mig och tänker att utrymmet borde lämnas åt dem som skriver bättre och om vettigare saker (ibland får jag intrycket om att jag är ganska ensam om den inställningen), men jag har den här gamla bloggen där jag lägger upp en text någon gång ibland. Fast det blir allt mer sällan. Här ligger kanske ett par tiotal texter och en deprimerande sak som slagit mig är att dessa texter i stort sett verkar räcka för att kommentera samtliga andra texter jag läser. Jag behöver inte skriva något nytt, jag kan bara länka till någon av mina gamla texter ytterligare en gång.

Frågan om orsak, verkan, korrelation och kausalitet skall jag inte ens försöka reda ut. Kanske lider jag numera en brist på inre liv som omöjliggör någon vettig nytextproduktion, eller kanske är det samtiden som gått i stå och därmed redan täcks in av det jag producerat förr. Kanske är mina tidigare texter helt enkelt så briljant träffsäkra att de träffar allt som träffas kan och därmed gör nya texter överflödiga (ok, det kanske inte är det mest troliga alternativet, men rent teoretiskt är det möjligt). Kanske beror det på något helt annat.

Hursomhelst så sitter jag här och skriver en text om egentligen ingenting, på uppmaning av en främling på ett socialt medium. Och samtidigt sprids text efter text efter text på sagda medium. Få av dem har något nytt att bidra med.

Så kanske har jag bara för höga krav på mig själv.

Eller andra för låga på sig.