Mången journalist, förståsigpåare och politiker har förvånats över att Trump, Farage, Sd och andra populister kan komma undan med så många lögner. Faktafelen haglar och spänner från betydelseglidningar och överdrifter till rena falsarier. Men deras väljare tycks inte bry sig. Hur kan det komma sig? Hur är det möjligt att så till den milda grad strunta i hur saker faktiskt ligger till? Vilken egenskap hos en Trump gör att vederbörande kommer undan med det?
Kanske ligger svaret inte hos världens trumpar.
Att vallöften bryts och politiker av alla färger och former mellan varven slirar på sanningen är ingen nyhet. Men vi lever i en snabbare värld nu, där fler uttalanden, och därmed fler brutna löften, kommer den genomsnittlige medborgaren till livs än någonsin tidigare. Trenden att politik mer handlar om utspel och spinn än om innehåll har ett antal år på nacken och inget tyder på att den minskar.
Några exempel på politiker i den relativa mittfåran som gjort sig skyldiga till detta kan vi hitta på hemmaplan.Vi har Maude Olofsson och Nuon-affären, Gustav Fridolins löfte om att fixa skolan på hundra dagar och längre bak i tiden det socialdemokratiska löftet om att avveckla kärnkraften till 2010.
Fridolin hävdade för inte så länge sedan att något 100-dagarslöfte har han inte alls givit. Det var bara en olycklig formulering. Och den som har åldern inne minns kanske Birgitta Dahls pudlande om det oåterkalleliga i beslutet att avveckla kärnkraften (”beslutet var oåterkalleligt när vi fattade det”). Och så har vi den ansvarige ministern för Nuon-affären, som i slutänden inte alls var ansvarig för den. Exemplen kan självklart göras fler och hämtas från vilket parti som helst.
Här är det förstås lätt att invända att ett kärnkraftslöfte, en Nuon-affär eller ett havererande skolsystem inte så lätt låter sig hanteras. Det var ju faktiskt omöjligt för en politiker på 80-talet att förutse utvecklingen av såväl ekonomi som klimatfrågan. Och det är förstås sant.
Men betyder det att löftet inte skulle tas på allvar?
Accepterar de mer etablerade partierna och politikerna att löften inte behöver tas riktigt på allvar, ja då innebär ju det samtidigt att vi inte heller behöver ta en Trump, en Farage eller en Åkesson riktigt på allvar. När han gapar om att ta tag i kvinnokön eller fängsla politiska motståndare, då behöver ju sådana som du och jag inte riktigt tro på det. Om inte en Fridolin står för vad han sagt, varför ska då någon annan göra det?
Vilka av trumpens politiska utfästelser vi ska tro på blir alltså helt upp till oss – för vi har lärt oss under lång tid att det är så det fungerar. Följaktligen behöver vi inte ta ansvar för vad vi röstar på – och därmed kan vi rösta på lite vad som helst, även en Trump. För visst, vi kanske själva inser att det trumpen säger vore farligt om det vore på allvar. Men det är det ju inte. Det är bara politik.
Inom ekonomin talas understundom om allmänningens dilemma. Det politiska språkets inflation är ett fall av just detta. En stor del av förtroendet, kanske till och med lejonparten, för politiken är gemensamt kapital. De etablerade partierna förvaltar gemensamt ett förtroendekapital. Det återspeglas även i Sören Holmberg och Lennart Weibulls undersökningar där ”de politiska partierna” dels klumpas ihop, dels har det lägsta förtroendet av alla samhällsinstitutioner. Men var och en av aktörerna inom denna grupp är beredda att offra en del av det gemensamma kapitalet för egen, kortsiktig vinning – precis som de enskilda boskapsägare i de ekonomiska läroböckerna, vilka låter sina djur utsätta allmänningen för ett för kollektivet skadligt betestryck. (Ett annat modernt exempel på samma sjuka, och närmare besläktat med politikens, är för övrigt reklam på internet. Genom att skamlöst och kortsiktigt utnyttja internetmarknadsföringens möjligheter, har marknadens aktörer drivit fram användningen av annonsblockerare. De har i mångt och mycket förstört sin egen marknad till glädje för ingen – inte ens för användarna).
På politikens område är alltså utvecklingen liknande. En ”garanti” är inte en garanti. Ingen, inte ens Gustav Fridolin, kan garantera att barn lär sig räkna och skriva i skolan. Vårdgarantin är ingen garanti, det inser snabbt den som ser på statistiken över ”måluppfyllelse” (ett ord som skvallrar om att garantin i själva verket är en målsättning). Ett löfte är inte ett löfte. Begreppet ”vinst” kan, för att ta ett aktuellt exempel, omformas till något som inte alls är vad de flesta menar med vinst.
Alla dessa exempel beror på samma sak: De är retoriskt bekväma. Det är en fråga om spinn, om betydelseglidningar som gör språket bekvämt att använda för att sälja varan: Det politiska förslaget. Och fortsättningen på denna visa känner vi säkert alla igen: Det gäller att ha rätt, snarare än att ha gjort rätt. Kan frågan trasslas till såpass mycket att antingen ingen orkar lyssna, eller att ingen riktigt förstår vad frågan handlar om längre, så har ”rätt” och ”fel” upphört att existera.
I det läget blir det mycket svårt att hävda att trumparen har fel.
Den klassiska retoriken talar om etos, logos och patos. Etos handlar om talarens, senare också skribentens, trovärdighet. Logos är argumentationen och faktan. Patos är förmågan att väcka känslor hos åhörarna. Och om vi godkänner resonemanget ovan, kan vi i stort slänga etos överbord – och logos med. Kvar finns bara patos. Känslorna. Det som våra intellekt är till för att modifiera och kontrollera. Och därmed har de förlorat, som strävar efter genomtänkt, resonerande politik.
Är då denna kamp är oåterkalleligen förlorad? Jag tror, eller hoppas åtminstone, inte det. Det finns möjligheter att vända denna utveckling och det har gjorts förr. Men det kräver hårt jobb och insikten om att trovärdighet handlar om att göra sig värd att tro på. Förtroende byggs långsiktigt, och det kommer att kosta på kort sikt. Men bara om vi har politiker och opinionsbildare som är beredda att ta den kostnaden, kan populisterna besegras. Det är en fråga om att bygga ethos.
Men för att lyckas med det krävs en sträng och självkritisk hållning gentemot logos. Hur argument byggs upp, hur fakta hanteras och hur språket används är avgörande.
Frågan är bara om det låter sig göra på den politiska allmänningen.
No comments:
Post a Comment