Mångfaldsbluffen

Tanken är god. Fler röster behöver höras, fler perspektiv belysas. Människor med olika bakgrund och olika erfarenheter behöver komma till tals. Etablissemanget ska brytas upp och det nya, unga, fräscha släppas in, understundom släpas in, på ledarplats och kultursidor. Mångfald ska råda i morgonsoffan.
Tanken är god. Men i praktiken är det en bluff.


För mångfalden blir det i slutänden inte så mycket av. I morgonsoffan eller bildbylinen finner du visserligen en bög, en ung tjej med invandrarbakgrund, kanske en trans-ett-eller-annat, möjligen någon funktionsnedsatt. Men det kommer att vara samma bög, samma unga kvinna, samma transperson och samma funktionsnedsatta om och om igen.


Delvis har detta naturliga förklaringar, som att mångfalden av röster inte blir större än vad ekonomin tillåter. Alla ska de ha sin försörjning och så enormt stor är inte den svenska media-dammen. Ur produktionsperspektiv är det också enklare med beprövade kort. Nya förmågor bär alltid med sig ett mått av osäkerhet. Och dessutom vill gärna publiken ha någorlunda välkända ansikten.


Någon verklig mångfald blir det alltså inte. Istället får vi samma sorts kotteri som tidigare även efter generationsskiftet. De nya namnen blir snabbt välbekanta och det hade väl varit gott och väl, om det inte vore för att ordet "mångfald" plötsligt blir väldigt, väldigt urvattnat. Och i förlängningen är det problematiskt, åtminstone om man ser mångfald som något eftersträvansvärt. För mångfald i den här betydelsen är ett badvatten som många säkerligen vill slänga ut.


Och mångfald i sin verkliga betydelse blir babyn som följer med.