Free your mind and your ass will follow, skaldade George Clinton en gång. Kanske hade han rätt. Men vad gör vi med dem som inte vill ha tankens frihet? Vad gör vi med dem som liksom fastnar i sin tankes spår och trivs bra med den färdens bekvämlighet? Vad gör vi med majoriteten?
Andra har svårt att tänka nytt, inte vi själva, och så är det bra med det. Men att bli van vid det gamla och inte orka tänka nytt är en djupt mänsklig egenskap. Vi är vanedjur av naturen trots all den kreativitet och begåvning vi gärna tillskriver oss själva. Och då är det kanske inte så märkligt om vi känner oss vilsna i en föränderlig värld. Om den nu är så föränderlig; det mesta är ju sig trots allt ganska likt från ena dagen till den andra och människorna omkring oss förändras knappt alls. Vi är samma stenåldersvarelser nu som då, om än i andra kläder. Men det kan se ut som om saker förändras och det räcker ju faktiskt; perception är i det avseendet viktigare än vilket sakernas tillstånd som faktiskt råder. Det är därför vi behöver den där tankens frihet vi så gärna undviker.
Clinton hade kanske rätt, men hela sanningen sade han inte. För nog är det väl också så att om vi befriar arslet så följer tanken efter. Vi är ju som sagt vanedjur och för vanedjuret är det handlingen som påverkar tanken i minst lika hög grad som tanken påverkar handlingen. Kallar vi det inte för vanor kallar vi det för traditioner och de består av saker vi gör, saker vi gjort. Dem tänker vi inte fram, då fastnar de inte, utan vi gör dem, om och om igen tills de blir vår andra natur. Vår sanna natur skulle somliga säga.
Så där står vi med våra vanor, våra traditioner och tänker att precis så här ska det vara. Fast vanligare ändå är kanske att vi inte tänker på dem alls förrän någon, med fog eller utan, påstår att sådär får vi alls inte göra och då jäklar lägger vi märke till de där vanorna, fast vi knappt ägnat dem en tanke innan, för det gör man inte med vanor.
Men oavsett vad du kallar dem, uppstår inte vanor utom oss, utan inuti, och det var det Clinton glömde i sin sång. När vi gör något ofta nog blir det en vana, vare sig vi vill eller inte, och så har människan fostrat sig och varandra sedan urminnes tider. Armar upp och sträck var morgon, en god gärning var dag, tandborstning om kvällen och tidigt i säng för upp går du med tuppen. Gör det ofta så går det av sig själv, men snacka sig till vanan, det funkar inte.
Så här är en tanke: Kanske är det inte alla de där normerna som behöver förändras för att vi ska uppföra oss som folk mot varandra. Kanske är värdegrund och värderingsdiskussioner och måldokument och allt vad det heter inte alls sättet vi kommer framåt på. Kanske är hela diskussionen om varför vi gör vad vi gör helt enkelt mycket mindre viktig än diskussionen om, och kraven på, hur vi gör vad vi gör. Kanske är det uppförandet som är grejen, skit samma varför du uppför dig. Läs, så blir du en läsare. Räkna, så blir du en räknare.
Uppför dig snällt, så blir du en snäll människa.
No comments:
Post a Comment