Om jag var en sådan som sysslade med politik, skulle jag hålla ett anförande ungefär som det nedan för mina kolleger. Sedan skulle förmodligen min politiska karriär vara över.
Så kanske är det lika bra att jag inte sysslar med politik.
Varför håller vi på med politik? Svaret på den frågan borde vara enkelt.
Vi borde hålla på med politik för att vi har en vision, en önskan om vilken slags samhälle vi vill bo i.
Vi borde hålla på med politik därför att vi utifrån vår vision härlett en ideologi, en uppsättning principer.
Vi borde hålla på med politik, därför att vi utifrån våra principer vill konstruera ett samhälle, en lagstiftning, som i praktiken speglar den vision vi har och de principer vi härlett ur den. Och så borde det vara oavsett vilken vision, vilken ideologi, vilka principer vi erkänner oss till.
Vi borde hålla på med politik, därför att vi inser, att även om våra principer ibland krockar med varandra, så måste vi försöka jämka ihop dem. Det är den enda möjlighet vi har.
Vi borde hålla på med politik, därför att vi är medvetna om att de krockarna, det jämkandet, är oundvikligt.
Vi borde hålla på med politik för att vi vet att det alltid finns ett avstånd mellan visionens och principernas idealvärld och vår vanliga, vardagliga verklighet.
Vi borde hålla på med politik för att vi vill minska det avståndet. Vi borde hålla på med politik för att vi vill kompromissa, till en gräns.
Vi borde hålla på med politik för att vi vet exakt var den gränsen går.
Så, ungefär, borde svaret, det enkla svaret, på varför vi håller på med politik lyda. När vårt svar, ditt svar, lyder så, kan du, vi, också kräva av andra att deras svar ska lyda så.
Men när ditt, vårt, svar, det ärliga svaret, lyder att politik bedrivs för att få röster? När svaret är att politik är en försörjning, en umgängeskrets, en förälskelse i makten? Vad kan du begära av dina politiska motståndare då?
Ingenting. För då, i det ögonblicket, är du själv din politiska motståndare.
Om du är demokrat är det din förbannade plikt att stå för något. Vad du står för är faktiskt mindre viktigt än att du står för det. Att du kallar snus för snus och bidrag för bidrag, att du är ärlig med dina motståndares framgång lika väl som din egen. Att du erkänner dina misslyckanden. Och att du säger det du menar och menar det du säger, inte lovar mer än du kan hålla och inte ljuger om vad du sagt för att slippa ta ansvar – allt detta är i förlängningen absoluta krav på den politiker som vill kalla sig demokrat.
Oavsett partifärg. Oavsett ställning.
Varje lögn, halvsanning och slug spinn naggar demokratin i kanten. För den som som inte får möjlighet att göra ett informerat val, är en lurad väljare.
Oavsett partifärg.
Det är kul att vinna, även i politiken. Men att segra genom att offra sina principer är inte att vinna. Det är att förlora sig själv. Sin heder. Sin vision.
Och inte var det väl drömmen om ett förljuget samhälle som fick dig att hålla på med politik?
