Litteraturhistoria

Mycket finns att säga om det parti, som har blåsippan som sin symbol. Och det är det även många som gör. Det mesta, eller åtminstone tillräckligt, sades dock redan av herr August Strindberg i förflydda dagar, närmare bestämt i den år 1879 utgivna romanen Röda Rummet, vilken Läsaren här förmodas icke ha läst (något som framstår så som en orimlighet, försåvitt icke Läsaren är Blåsippepartist).

Det kan dock tänkas att Läsaren, liksom undertecknad, är morgontrött, ibland även om aftonen, och har ett minne, som inte i allt är tillförlitligt och vars hågkomster därför understundom icke är så tillgängliga som kunde önskas.

Det är med anledning härav jag giver denna påminnelse.



- Om Sverige. - Några synpunkter.

Det blev en paus.

- Mina Herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som härvid användas - världsexpositionerna och dessas verkningar - hedersdiplomen!

[Man såg på varandra frågande. - »Vad var det där för en gliring?» sade Eriksson! »Den kom litet tvärt, annars var den bra!»]

- Svenska Nationen går, såsom alltid, härvidlag i spetsen för civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat göra den kosmopilitanska idén fruktbärande, och, om man får döma efter vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. Härtill hava ovanligt gynnsamma omständigheter bidragit och det är dem jag nu på en kort stund vill betrakta för att sedan övergå till något lättsmältare, såsom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.

[»Det blir långt det här», sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; »men han är rolig!»]

- Sverige är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket vilket bibehållit sig tämligen rent ända in på våra dagar är plattyskan i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt inflytande, vilket en gång gick så långt att Sverige var en inkorporerad tysk provins såsom under Albrekt av Mecklenburg. Hit räknar jag först de danska provinsernas erövring. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Dalsland, Sveriges rikaste provinser bebos av danskar, vilka ännu tala sitt lands språk och vägra att erkänna svenska väldet.

[»Vart i Jesu namn ska det här ta vägen? Är han galen?»]

- Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som huvudstad och skåningarne utgöra vid Riksdagen det Regeringsfientliga partiet. Så är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänner Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar utanför kusten och driver inne i staden nästan all storhandel under vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i sina hem på skotska höglanden. Ett mycket präktigt folk förövrigt! Engelsmännen hålla sig också en stor tidning där de berömma sina egna handlingar utan att precis klandra andras.

Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt rum. Vi ha finnar på Finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden, dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.

Vid våra större järnbruk finnes en myckenhet valloner inkomna på 1600-talet och vilka än i dag tala sin brutna franska. Det är som bekant en vallon som infört i Sverige den nya statsförfattningen vilken är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!

[»Nej vad in i - är det här för slag!»]

- Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig som soldater varför de också kommo in på riddarhuset!

På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man här ofta träffar rent tartariska typer.

Jag framkastade det påståendet att svenska folket var på den allra bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent så ska ni få skära näsan av mig mina herrar!

Slå upp Adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på bokstaven G och av fyrahundra namn voro två hundra utländska. Vad är orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: De Utländska Dynastierna och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på svenska tronen så förvånas man över att nationen än i dag kan vara så konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenske konungen alltid skall vara en utlänning måste ovillkorligen leda rakt på målet=denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty att förlora något - det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet och det var det Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarne under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare som på Gustav II Adolfs tid funnos i landet utskrevos och fördärvades 70.000 fullmåliga karlar. Hur många Karl X och XI och XII förstörde kan jag icke säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge då de alla voro kasserade kronvrak!

Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja? Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid begärde dalkarlarne, att man skulle straffa dem som buro hackade och brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de haft många modeförändringar sedan dess!

Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.

Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!

[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig över bullret.]

- Mina Herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering och det är därför jag ber att herrarne instämma med mig i ett fyrfaldigt hurra! - Mina herrar! Leve Karl den tolfte!

[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek ordföranden!]

- Kan man tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar som kunde gå bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarne instämma med mig när jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stiernhielm!

[»Vad hette han?» - »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver med oss!»]

- Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och kronoskattehemmanen så vill jag bara säga, att sådana här servila lymlar som jag hört på i kväll äro mogna för enväldet när som helst! Och ni får't! Lita på det! Ni får envälde!

[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren som nu tog fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]

- Och ett otacksamt släkte som inte vill höra sanningen...

[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden men ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stiernhielm!»]

Om tomheten

”Skriv om tomheten”

Svaret på Twitter var kanske ett skämt, eller också var det inte det. Jag kommer på mig själv med att allt oftare ha allt svårare att skilja skämt från motsatsen. Men sådant var svaret hursomhelst, när jag beklagade mig över att inte komma på något ämne att skriva om. Och vem är väl jag att skåda given häst i mun?

Så här sitter jag nu och skriver en text som handlar om ingenting. Som Seinfeldt, alltså, fast tråkigare och inte det minsta nyskapande. Och därmed har jag kommit fram till själva pudelns kärna, nämligen behovet av att vara, om inte nyskapande, så iallafall inte allt för jävla sliten. Det blir liksom lite gammalt att läsa samma text om och om igen, fast i ny ordföljd. För sådan känns världen idag. Det är ett närmast oändligt idisslande av samma tematan.

Själv är jag ju inte en sådan där som skriver i tidningar, eller på deras webbplatser, så ofta. Det har hänt någon gång, men i allmänhet lägger jag band på mig och tänker att utrymmet borde lämnas åt dem som skriver bättre och om vettigare saker (ibland får jag intrycket om att jag är ganska ensam om den inställningen), men jag har den här gamla bloggen där jag lägger upp en text någon gång ibland. Fast det blir allt mer sällan. Här ligger kanske ett par tiotal texter och en deprimerande sak som slagit mig är att dessa texter i stort sett verkar räcka för att kommentera samtliga andra texter jag läser. Jag behöver inte skriva något nytt, jag kan bara länka till någon av mina gamla texter ytterligare en gång.

Frågan om orsak, verkan, korrelation och kausalitet skall jag inte ens försöka reda ut. Kanske lider jag numera en brist på inre liv som omöjliggör någon vettig nytextproduktion, eller kanske är det samtiden som gått i stå och därmed redan täcks in av det jag producerat förr. Kanske är mina tidigare texter helt enkelt så briljant träffsäkra att de träffar allt som träffas kan och därmed gör nya texter överflödiga (ok, det kanske inte är det mest troliga alternativet, men rent teoretiskt är det möjligt). Kanske beror det på något helt annat.

Hursomhelst så sitter jag här och skriver en text om egentligen ingenting, på uppmaning av en främling på ett socialt medium. Och samtidigt sprids text efter text efter text på sagda medium. Få av dem har något nytt att bidra med.

Så kanske har jag bara för höga krav på mig själv.

Eller andra för låga på sig.

Det var bättre förr

Ja, det brukar ju heta så nuförtiden. Förmodligen hette det så tidigare också, men i Sverige heter det såvitt jag kan bedöma mer så nu än..."förr". Men kanske har jag fel.

Hursomhelst är “förr” ett ganska bedrägligt begrepp. Nuet är så oändligt kort att vi egentligen inte uppfattar det alls; när vi väl upplever nuet har det redan passerat. 

“Förr” däremot är praktiskt taget hur långt som helst. Får vi tro fysikerna är det i runda slängar 14 miljarder år sedan Big Bang. Då uppstod tiden och den mängd “förr” som producerats sedan dess är skäligen oöverskådlig (att mängden “sen” är ännu större kan vi ju lämna därhän, särskilt som även “sen” så småningom kommer att bli “förr”, vilket framtiden alltså sägs vinna på).

All denna mängd “förr” gör ju att frågan måste ställas: Vilket “förr” var det som var bättre? Vid vilken tidpunkt inträffade peak tillvaron?

Tja, det beror på vem man frågar, men kanske ännu mer vad saken gäller.

När det kommer till vissa, låt oss inte nämna några namn, föregivet både social- och kulturkonservativa och uppenbart nationalistiska krafter, blir det tydligt hur tjöjbart “förr” är. “Förr” var bättre, men olika "förr" för olika saker. Vikingatiden var jättebra för då var män män och även om skägg var på modet bars de inte av hipsters, åtminstone inte på Södermalm.

Fast riktigt bra var “förr” ändå inte då långskeppen ännu seglade på Mälaren, eftersom det var vid den här tiden som kristendomen gjorde sitt insteg i Sverige. Detta var en dålig sak, får man förmoda, dels för att kristendomen inte var svensk, utan tvärtom en sydländsk uppfinning, dels för att Sverige ännu inte existerade. Och det begriper vilken nationalist som helst, att utan en svensk nation kan man inte ha svensk nationalism, vilket ju, enligt den nationalistiska grundsynen, är snarast naturvidrigt; Nationen, med stort N, utgör enligt denna grundsyn den grundläggande och naturliga enhet på vilken alla samhällen vilar. Egentligen. 

Samtidigt, och nu (eller nyss, det här ögonblicket har ju redan passerat) gäller det att hänga med i svängarna, var “förr” bättre på den tiden då vi alla var kristna – och därmed inte stod under inflytande av de multikulturella impulser vilka idag, när vi är mindre kristna (å andra sidan skäggigare) än på länge, översköljer oss med saker som zumba och heltäckande kläder.

Detta “förr” kan vi finna nästan när som helst under vårt geografiska områdes senaste årtusende eller så, men som allra bäst var det nog på 1800-talet. Då var allmogen allmoge och även om ingen anständig allmogekvinna väl skulle komma på tanken att gå utan huckle, så var det åtminstone ett svenskt huckle. Och allmogekulturen frodades. Att polskan är importerad och hambon på den tiden en nymodighet (den uppkom förmodligen någon gång under senare delen av seklet) får man väl ha överseende med. Då var "förr" bra, samtidigt som nuet, eller åtminstone nysset, inte var bättre än att folk i mängd flydde landet för att söka lyckan i Amerika.

Bilden är lånad ("lånad") från bloogen http://somnardetbegavsig-1800.blogspot.se/  Den är väl värd ett besök.

Under sådana här omständigheter kunde man komma till konklusionen att det kanske inte alls var bättre “förr”, utan att det egentligen var man själv som var bättre som ung. Eller åtminstone att ens vänner var lite roligare då, men se så är det inte alls.

“Förr” var bättre – på femtiotalet. När mor var ung. Eller mormor, lite beroende på hur gammal man själv hunnit bli. Då hade nämligen Sverige, efter att ha navigerat lika smart som hederligt mellan tyska transitvagnar och illa sedda judiska flyktingar, hunnit bli rikt. Och det svenska kulturarvet vårdades fortfarande, inte minst genom Radio Luxembourgs sändningar, där mor (eller mormor, lite beroende på hur gammal man hunnit bli) kunde stifta bekantskap med Anka, Elvis och Tommy Steele. Utan dessa hade den ursvenska raggarkulturen inte kommit till stånd.

Och sådär kan man fortsätta att dansa jenka mellan seklerna, för självklart är det så att somt var bättre vid någon tidpunkt än vad det är nu. Men vid en och samma tidpunkt, sammantaget, är det mer tveksamt. Dessutom, och detta är min egentliga poäng, är vår bild av vilket som helst “förr” garanterat felaktig. Vi ser “förr” genom enstaka källor, färre ju längre bak i tiden vi kommer. De glimtar vi får genom arkeologiska fynd och mytiska krönikor i dammiga arkiv speglar, och detta kan vi vara säkra på, inte bilden dåtidens Svensson hade av sig själv och sina grannar.

“Det var bättre förr” är vad historielösa människor säger när de tänker på myten om vad som en gång var. Fenomenet är inte nytt, en gång i tiden var det närmast officiell politik, en strävan efter att skapa myten om Sverige för en befolkning nog hellre såg sig som upplänningar, smålänningar eller västgötar. Rudebecks Atlantica är ett exempel på det. Historiens sanningshalt var underordnad dess syfte.

Möjligen är det just detta de nationalistiska krafterna fortfarande menar, när de säger att det var bättre förr.

Tomhet maskerad

Mina arbetsdagar är rätt bedrövliga. Jag är nämligen reklamare och det innebär att jag på jobbet tvingas umgås med andra reklamare.

Fast nuförtiden ska man förstås inte säga ”reklamare”. Vi är gubevars ”kreatörer”, ”kommunikationsstrateger” och annat fint. Och det vi gör ska inte kallas reklam, för reklam är mossigt. Därför kallas det vi gör istället för ”storytelling” och skiten vi producerar för ”content”. 

Fast det där var innan sommaren, nu heter det nog något annat. Trender växlar snabbt och det är hårt arbete att hålla sig ajour med de senaste modeorden. Men det är lönsamt, för vräker du bara ur dig rätt plattityder halar marknadschefer och företagsledningar glatt fram sedelklämman.

Det är lite sorgligt. Modeorden regerar ett område som, faktiskt, är ganska viktigt i vår ekonomi – marknadsföring. Försäljning. Sådant som föder inte bara oss reklamare kommunikationskonsulter, utan också alla dem som producerar företags varor och tjänster. Utan avsättning blir det ingen produktion.

Modeorden fungerar som ett slags besvärjelser, vars magiska kraft de litar till, som inte orkar tänka själva. ”Content is king!” blir ett sätt att slippa tänka på innehållet. Det är tomhet maskerad.

Men sorgligt nog är modeordens hegemoni är inte begränsad till marknadsföringens domäner. Även i politken och det samhälleliga samtalet är de poppis. Skulle man bara gå efter orden, finge man intrycket att samhället förändrades (möjligen också förbättrades) med en alldeles rasande effektivitet. Vem pratar om kulturell appropiering nuförtiden? Vad hände med åsiktskorridoren? Har normkritiken spelat ut sin roll? 

I den mån modeorden någonsin haft ett innehåll, så går det snabbt förlorat, även på ledarplats och i debattartiklar. Deras främsta funktion är istället exakt densamma som den har i marknadsförarnas säljtugg: Att maskera innehållslösheten.

Men behöver det vara så här? Nej, jag tror inte det. Jag tror att debattörer och tyckonomer skulle göra både sig själva och världen i övrigt en tjänst, om de istället gick in för att ifrågasätta modeuttrycken. Om de skärskådade innehållet istället för att bara kasta en snabb blick på etiketten.

Det är ju innehållet som är kung. Trots allt.

SDigerdöden

Om digerdöden, främlingsfientlighet och Dick Harrysson

Vissa böcker tål att läsas om. Dick Harrysons Augustprisvinnande (2000) bok om digerdöden är en sådan. Och där finns ett avsnitt, ett kapitel om hur den dåvarande elitens förklaringar till, och åtgärder mot, digerdödens härjningar inte fick genomslag i de bredare lagren. ”Vanligt folk”, vilka dessa nu är och var, köpte inte dåtidens experters förklaringar. Förmodligen förstod de dem inte ens, sambanden var krångliga, alldeles bortsett från att vi med dagens insikter kan konstatera att de var inkorrekta.

”Folket” ville, konstaterar Harrysson, ha enklare förklaringar och var, föga förvånande, mer intresserade av förklaringar som erbjöd någon form av lösning. Det blir nog gärna så när själva existensen uppfattas som hotad.

Vissa förklarade digerdöden som Guds straff för det sedernas förfall, som de såg omkring sig. Då liksom nu var det ungdomen som stod för de värsta excesserna. Då, liksom nu, var det inte ungdomen som kom till den slutsatsen. Historien går igen.

Andra förklarade digerdöden med att det var ”de andras fel”. Och ”de andra” var inte främst ungdomar (även om man anar ett andra-görande även i det utpekandet) utan främlingen. I vissa fall var det social klass man pekade på (man kan inte lita på de lärde, de besitter farliga kunskaper), men det dröjde inte länge innan det var kulturella och geografiska gränser man inriktade sig på. Judar, romer…ja, ni känner säkerligen igen mönstret. Vi har sett det fler gånger. Historien går igen.

Nuförtiden slipper vi digerdöden. Men frågan är om det måste en epidemi till för att väcka dessa primitiva funktioner till liv. Jag tror inte det. Faran kan vara av vilken sort som helst, diffus, till och med inbillad. Det kan handla om jobben, om ett samhälle som inte utvecklas som vi hade förväntat oss eller hoppats. Det kan vara känslan av att, som vissa delar av det politiska livet nyligen formulerade det, "något gått sönder".

Förklaringarna från dagens elit, de politiska och nationalekonomiska förklaringarna, är krångliga. Allt för krångliga. Och de inbjuder inte till åtgärder; för den enskilde känns uppgiften att ordna tillväxten stor av lätt insedda skäl.

Men så kommer de, nationalisterna. ”Nationen” (även den en svårdefinierad entitet) är hotad. ”Vi”, vilka ”vi” nu är, hotas till vår existens. Och med ens är allt lätt att förstå. Med ens vet vi vilka som är…tja, om inte nödvändigtvis skyldiga (det behöver ju faktiskt inte röra sig om onda avsikter) så iallafall farliga. Det är invandrarna, eller invandringen, de andra, de som kommer hit. Och även om de inte nödvändigtvis kan skuldbeläggas för att de söker sig hit, så kan och bör de åtminstone stoppas. Det är rent självförsvar.

Historien går igen.

Till dig som är vilse i jagsvaghetens land

Krav. Normer. Överallt finns de. Ständigt drabbas du av dem. Så ska du vara, så ska du göra. Förväntningarna tynger dig som ett tomt bankkonto i november. Du och din otillräcklighet hukar er som strykrädda hundar under normalitetens piska.
Inte undra på att du har ångest.

Och på nätet blir det inte bättre. Där mångfaldigas alla smakriktningar; alla dömer dig, bedömer dig, talar om för dig vad de gillar och inte. Och du vet, du vet att hur du än försöker, så kan du inte vara alla till lags. Någon jävel vill alltid ha dig lite annorlunda, lite rättare, lite mer oskuldsfull, lite mer syndig.
Inte undra på att du har ångest.

Men jag har ett råd till dig: Skärp dig.

Så svårt är det faktiskt inte. Du kan skaffa en ny omgivning, som passar dig bättre. Du blir inte av med normerna, för sådana finns alltid, men det är en stor värld vi lever i och tack vare Internet har du den i en radiovåg nära dig. Du kan byta omgivning varje dag, om du vill, och jag lovar dig att vilka kinks du än har, så finns det ett forum för dig. Du är inte den ende som drömmer om att rulla sig i jordnötssmör och smiska sig med daggmask.

Inse att omgivningen förmodligen inte alls har några större förväntningar på dig. Och om den har det, be den då helt ödmjukt att fara åt helvete. Släpp jagsvagheten och förstå, att förmodligen är det inte omgivningens krav som matar det lilla ångestmonstret inom dig. Det är inte omgivningen som prackar på dig sina normer och förväntningar.
Det är du.

Du kan låta bli. Du kan lära dig skillnaden på att något är vanligt och att något är bra. Du kan lära dig skillnaden på åsikt och faktum. Du kan lära dig skillnaden på att lyssna på folk och att tro på dem. Du kan lära dig skillnaden på att ändra åsikt för att någon tycker att du har fel och på att ändra åsikt för att någon visar att du har fel. Du kan lära dig skillnaden på dig och dem som är runt dig.

Det finns en massa sunkiga normer därute, fler än någonsin tillförne. Välj en som passar dig, eller uppfinn en ny.

Det finns inget bättre sätt att bekämpa de andra sunkiga normerna.

Jag lovar.

"Du kommer inte att lyckas" sa han "men det är klart att du ska försöka."

Naturligtvis har han rätt. Hur jag älskar dig och varför kan jag inte formulera i ord. Men försöket är väl värt något det också. Det viktiga är inte att vinna, utan att älska väl. Eller något i den stilen.

Vi möttes och förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre. En glest befolkad bar under en stekande sol, i ett Stockholm som just gått på semester och ännu inte hunnit tröttna på det. Och jag vet inte om jag egentligen hade större förväntningar än några nya bekantskaper och en stunds verklighetsflykt. Vad jag fick var något annat.

Vi kysstes den kvällen och något liknande hade jag aldrig upplevt. Tydligen kan faktiskt världen försvinna en stund, tystna, som höll den andan för att inte störa. Tydligen kan en kyss räcka för att få knäna att skaka och halsen att tjockna. Vem hade anat det?

Och så sågs vi inte förrän sommaren var över och det drog ihop sig till höst. Kanske väntade vi oss att det skulle ha dragit förbi då, att nyhetens behag skulle ha lagt sig och känslorna blåst över. Istället for vi till skogs. Jag blev för full och du blev kär. Så kan det också gå mellan furorna i Hälsingland.

Jag kommer alltid minnas morgnarna när vi satt på pendeln till stan. Tystnaden. Den svaga doften av sorg. Vi var dödsdömda och kunde aldrig vara tillsammans, inte i långa loppet.

Trodde du. Trodde jag. Trodde fel.

Ibland skriver jag annat också. Halvtaskiga sånger och sådär. Det här är en sådan.



Hon är vänster och hon talar högt om solidaritet


om kapitalets makt och män’skans utsatthet
Och allt så’nt där

de stora orden kommer lätt när man har rätt


Och hon kravallar, men hon kallar det för aktivism förstås

det är mot orättvisan och för fred hon slåss
Och allt sån't där

de stora orden kommer lätt när man har rätt

Och är du inte med henne, ja då måste du va’ mot

för idealen är perfekta, varje invändning ett demokratiskt hot


De stora orden kommer lätt när man har rätt

Och han är höger, en frihetsman och äkta liberal
som älskar marknaden och individens val
och allt sån’t där
de stora orden kommer lätt när man har rätt



Han protesterar, men han gör det med sin plånbok varje dag

tillämpar tillgångens och efterfrågans lag

och allt sån't där

de stora orden kommer lätt när man har rätt


Och är du inte med honom så måste du va' mot

för varje krona han spenderar är en rättighet, var invändning ett hot
De stora orden kommer lätt när man har rätt


När hon ligger, är varje samlag politik i praktisk form

hon protesterar med sin kropp mot varje norm

och allt så’nt där


de stora orden kommer lätt när man har rätt


Och han är singel, varje one night stand en typ av transaktion
att byta drink mot erotik en konkretion
av politik och allt sån't där

de stora orden kommer lätt när man har rätt

Men så möts de där i baren

och hon frågar om han har en

drink att avvara, den inviten

är han snabb med att besvara

och innan kvällen är till ända

vet de exakt vad som ska hända

men i morgonljuset smälter allt det hårda i hans blick

och han vill inget ha tillbaka trots drinkarna hon fick

och hon vill plötsligt inte kämpa, hon vill somna i hans famn
och hela världen stod på huvudet när logiken kom på skam
det är sådär, de stora orden glöms så lätt när allt blir rätt


||: Och är du inte med dem, ja då måste du va' mot

för varje kärlek är perfekt och varje invändning mot den
, det är ett hot

de stora orden kommer lätt när man har rätt. :||


Jomshof – judge, jury, executioner

Hjärntrusten i Sverigedemokraterna publicerade häromdagen en debattartikel på SvD under rubriken ”Så skulle vi bekämpa grov brottslighet”. I den redogör partiets nye rättspolitiske talesperson Richard Jomshof, efterträdare till den järnrörsbeväpnade dokumentärfilmaren Kent Ekeroth, för ett antal förslag. De är inte helt genomtänkta, men beskriver ganska väl ett av problemen med SD – för det finns fler än partiets rasism.

Detta är SD:s förslag:

• Rikskriminalpolisen skapar en nationell paraplyorganisation mot organiserad brottslighet – ett svenskt FBI.

Detta är väl det minst besvärande förslaget. Men det är klart, en sådan myndighet finns väl egentligen redan, i form av SÄPO, som ju faktiskt i mångt och mycket sköter de uppgifter som FBI står för i USA. Sedan skiljer sig ju det svenska systemet en del från det amerikanska. Vissa brott i USA är federala, vilket innebär att man kan ställas inför federal domstol och så vidare. I Sverige har vi nationella lagar – något sådant som länsvis rättsskipning existerar inte. 

• Rikskriminalpolisen ges sekretessbrytande befogenheter att samla den övergripande myndighetsinformationen om medlemmar i kriminella nätverk.

Det här förslaget innebär att Polisen skulle kunna läsa medicinska journaler, socialtjänstutredningar, fritt botanisera i Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens och vilken som helst annans myndighets information om människor. Men. För det första: Det existerar inget sådant som ”kriminella nätverk” som man kan vara medlem i. Det finns förvisso nätverk som ägnar sig åt kriminalitet och det finns personer som ingår i dessa nätverk. Men ”medlemmar” är de i formell mening sällan – vi pratar inte om politiska ungdomsförbund och sportföreningar här.

Till detta kommer naturligtvis det enkla faktum att även personer som utreds bör anses oskyldiga tills motsatsen bevisas. SD:s förslag innebär att Polisen ska få glutta i register lite som de vill. Det är ingen bra idé.

• Det blir olagligt att vara medlem i en kriminell organisation såväl som att vara en del av den kriminella organisationens verksamhet. 

Problemen med detta förslag är många. För det första har vi en grundlagsstadgad föreningsfrihet i det här landet. För det andra finns det åtskilliga organisationer som (mellan varven) ägnar sig åt kriminell verksamhet. För det tredje har vi problemet jag tar upp i föregående punkt.

Föreningsfriheten är viktig. Och för att den skall gälla, gäller också att ingen skall kunna veta vilken förening jag är med i. Vill jag gå med i en gruppsexklubb, en barbershopkör eller ett politiskt förbund har ingen jävel med det att göra. Och det gäller förstås även organisationer som Djurens rätt, Plogbillarna och Greenpeace – tre organisationer som vid upprepade tillfällen har gjort sig skyldiga till brott. I det sammanhanget kan ju vara värt att påpeka att även Sverigedemokraterna sannolikt skulle ha klassats som en kriminell organisation med SD:s egna definition, så sent som för bara femton år sedan. Hets mot folkgrupp och misshandel var ju då snarast en skyldighet för medlemmarna.

Sedan kan man ju fråga sig om det är själva organisationen som skall ägna sig åt brott (något jag föreställer mig är tämligen ovanligt) eller om det räcker med att medlemmarna i organisationen ägnar sig åt brott. I det första fallet följer frågan: Måste brottsligheten vara inskriven i stadgarna? I det andra fallet följer frågan: Hur stor andel av medlemmarna måste vara brottsliga? Och räcker det att de är misstänkta, eller måste de också vara dömda?

• Polisen ges långtgående befogenheter att använda sig av telefonavlyssning, buggning och kameraövervakning mot den som kan betecknas som medlem i ett kriminellt nätverk. 

Övervakningsivern är i sig problematisk. Men den självklara frågan är ju: Vem skall betecknas som medlem? 

• Den som döms inom ramen för lagstiftningen ska få samtliga sina tillgångar beslagtagna och förverkade av staten om brottslingen inte kan styrka bortom rimligt tvivel att tillgångarna härrör från laglig verksamhet. 

Omvänd bevisbörda, således. Alltid en dålig idé och ett brott mot de rättsprinciper vi vanligtvis betraktar som självklara.

• Ett kronvittnessystem införs, vilket innebär att den som vittnar mot en kriminell ledare erbjuds straffrabatt. 

Också en dålig idé. Om inte annat betyder det att rättsäkerheten urholkas, av lätt insedda skäl. Plus förstås att man funderar på vad som menas med ”en kriminell ledare”. Det skall också hållas i minnet att de flesta sk. kriminella nätver är löst sammanhållna och tillfälliga. Någon större mängd Kingpins eller Don Corleonar har vi sannolikt inte i Sverige. 

• Den som hotar vittnen och målsäganden för att påverka en rättegång som rör organiserad brottslighet, ska alltid dömas till fängelsestraff. 

Återigen funderar jag över definitionen av ”organiserad brottslighet”. Bullshittestet (funkar det att säga ”oorganiserad brottslighet”?) visar att hela tanken är problematisk. Två tjuvar som samarbetar är organiserade. Tre ungdomar som gemensamt krossar rutor på en skola är organiserade. Två föräldrar som i samförstånd fuskar med VAB är organiserade. Var går gränsen?

Att stävja rättsövergrepp är förvisso viktigt, men det är snarast en fråga om polisiärt arbete, inte om lagstiftning. Och ett större problem än straffsatserna är det faktum att så många inte VÅGAR anmäla. Och det handlar mer om förtroendet för polisen än om något annat. 

• Rikskriminalpolisen ges ett helhetsansvar för ett utökat vittnesskyddsprogram som innefattar att ta hand om ett vittne under hela processen; från anmälan, rättegång till livet efteråt om det behövs. 

Vittnesskydd är väl i och för sig bra. Men jag anar här, precis som jag anar genom hela debattartikeln, att SD har sett på lite för många amerikanska deckarserier. 

Givet vilka som sympatiserar med SD är det kanske inte att förvånas över.

SD igen

Att skriva om Erik Almqvist och SD en dag som denna, är att sparka in den öppna dörren. Tidningar, TV, radio, bloggar och Twitter – överallt skrivs och talas det om detta idag. Men en sak missar de flesta.

Den stora skandalen är nämligen inte att Erik Almqvist ljög, eller ens att han betedde sig illa och var våldsam. Hur vidrigt hans språkbruk än är, finns det i detta något värre. Enligt min mening något MYCKET värre.

I filmklippet, som väl få kan ha missat vid det här laget, förekommer en ordväxling, nämligen, som slående och tydligt visar vad SD faktiskt står för. En ordväxling som, det uppskruvade tonläget till trots, ligger helt i partilinjen. Sekvensen jag tänker på är när Erik Almqvist förklarar för Soran Ismail att han inte alls är svensk, oavsett vad det står på Sorans pass. Att detta är Almqvists land, ”svenskarnas” land.

Bortsett från den upphetsade tonen kunde raderna vara plockade från SD:s principprogram. Där slås med all önskvärd tydlighet fast vem som är svensk, och (framför allt) vem som inte är det. Där slås fast att med ”svensk” menas inte detsamma som ”svensk medborgare”. Med svensk menas den som har svensk ”essens”. Och även om det är högst oklart vad denna ”essens” består av, definieras (om man nu kan kalla det för en definition) en svensk som ”den som av sig själv och av andra uppfattas som svensk”.

Erik Almqvist uppfattar INTE Soran Ismail som svensk.

Svenskheten och nationalismen är de helt överskuggande begreppen i SD:s idévärld. Att kunna dela in människor i etniska eller nationella grupper är en självklarhet och en given del av den SD:ska identiteten. Och detta av ett parti som sitter i Sveriges Riksdag. Detta är något som de allra flesta, och om detta är jag tämligen övertygad, av SD:s väljare inte har en aning om. Fullt så tokiga är de inte.

Vi är några stycken som skrivit om detta, men att de stora medierna inte granskat det Sverigedemokratiska tankegodset är skandalöst. Bättre journalister än så måste vi ändå ha i det här landet.

Inte ens efter den famösa fylleresan till Tallin, som SR P1:s Kaliber gjorde ett reportage om 2009, ställdes det som skedde på båten i relation till de dokument som finns för var och en att läsa på Sverigedemokraternas hemsida.

Erik Almqvist betedde sig som den idiot han är. Men de värderingar som ligger bakom uppförandet ligger faktiskt helt i linje med partiets åsiktsdokument.

Läs själv på Sverigedemokraterna.se

Har ni fest, eller?

Ett företag jag arbetar med ville ha en inbjudan. De ska ha ett kundevent. Fest, kanske, men fan vet. Det fick mig att fundera lite.

Företaget ifråga ska vara hyggligt duktiga på kommunikation och kreativitet. Det är vad de lever på, nämligen. De säljer konsulttjänster av det slaget. Så ni kan ju tänka er hur inbjudan såg ut: Sprakande av färg och liv, glitter och bananer. En text som lät rajtantajtan och rolighetsextravaganza; lekfullhet och spänning i skön förening. Och en gnutta innehåll, så att kunderna ska kunna motivera drickandet inför sina chefer. Ja, ni  förstår.

Ni har fel. Tänk ett kuvert i firmans färger, innehållandes en lapp i firmans färger, med en text som tagen från någon trist talarförmedlings hemsida. Och så var det med det.

Sådant här gör mig sur. Det får mig också att tänka på alla de pengar som slarvas bort i det här landet varje år, beroende på ren och skär brist på kommunikationsförmåga.

Tråkiga människor är helt enkelt jävligt dyra.

                                                                                                                    

Kultursidornas längtan efter Den Store Ledaren

Vad är egentligen det farligaste som finns? Tigrar? Barn i grupp? Clowner? Nej. Jag tror att det farligaste på hela jorden är kulter. Längtan efter Den Store Ledaren. Upphöjelse och idoliserande. Vi har alla sett vart sådant kan leda.

Personligen är jag inte mycket för idoliserande. Förutom att jag tror det är farligt är det för mig helt obegripligt. För mig är det självklart att en människa kan vara jätteduktig på vissa saker och fullständigt bakom flötet på annat (se på mig). En människa kan vara briljant ena dagen, för att dagen efter släppa hjärnan i närmsta dike och gå därifrån utan att någonsin vända sig om. Perfekta människor tror jag helt enkelt inte på och min skepsis mot auktoriteter gör idoliserande omöjligt.

På kultursidorna (och ja, jag generaliserar grovt och buntar glatt ihop högt och lågt, lev med det eller sluta läsa) finns en annan attityd. Här hyllas Geniet. Hen är nästan alltid en han och han sitter inne på Sanningen. Geniet är i kraft av sina filmer, texter, bilder expert på Livet. Existensen. Fan. Och hans moster. Och resten av den getfotade släkten.

Dumheter. Exemplet Bergman är kanske det värsta, en karl som gjorde hyggliga filmer och tydligen några bra teateruppsättningar också. That’s it och det är inte så illa. Men även om de värsta excesserna dröjde till hans postuma upphöjelse kvarstår intrycket: i kulturjournalisternas värld är en film inte bara en film, en bok inte bara en bok, en konstnär inte bara en konstnär.

Och det här är problematiskt. För om det är så att en stor del av idédebatten i vårt samhälle sker i det trånga rum som är kulturjournalistikens, då blir också attityderna i detta rum jävligt viktiga. Och därmed blir det också viktigt, inte bara vilka verk och konstnärer som recenseras och diskuteras, utan även HUR dessa verk och konstnärer recenseras och diskuteras. Trots allt är det intelligentian och den intellektuella eliten som förväntas återfinnas i kulturdelen.

Av Svenne Svensson med folkölens tonårsbarn förväntar jag mig inte bättre. Idoliserandet är osunt där också, men det växer väl de flesta förhoppningsvis ifrån. Men på kultursidorna gör det mig mörkrädd. Det bär inom sig en doft av brunt.