Varför gör vi politik?

Om jag var en sådan som sysslade med politik, skulle jag hålla ett anförande ungefär som det nedan för mina kolleger. Sedan skulle förmodligen min politiska karriär vara över.

Så kanske är det lika bra att jag inte sysslar med politik.


Varför håller vi på med politik? Svaret på den frågan borde vara enkelt.

Vi borde hålla på med politik för att vi har en vision, en önskan om vilken slags samhälle vi vill bo i.

Vi borde hålla på med politik därför att vi utifrån vår vision härlett en ideologi, en uppsättning principer.

Vi borde hålla på med politik, därför att vi utifrån våra principer vill konstruera ett samhälle, en lagstiftning, som i praktiken speglar den vision vi har och de principer vi härlett ur den. Och så borde det vara oavsett vilken vision, vilken ideologi, vilka principer vi erkänner oss till.

Vi borde hålla på med politik, därför att vi inser, att även om våra principer ibland krockar med varandra, så måste vi försöka jämka ihop dem. Det är den enda möjlighet vi har.

Vi borde hålla på med politik, därför att vi är medvetna om att de krockarna, det jämkandet, är oundvikligt.

Vi borde hålla på med politik för att vi vet att det alltid finns ett avstånd mellan visionens och principernas idealvärld och vår vanliga, vardagliga verklighet.

Vi borde hålla på med politik för att vi vill minska det avståndet. Vi borde hålla på med  politik för att vi vill kompromissa, till en gräns.

Vi borde hålla på med politik för att vi vet exakt var den gränsen går.

Så, ungefär, borde svaret, det enkla svaret, på varför vi håller på med politik lyda. När vårt svar, ditt svar, lyder så, kan du, vi, också kräva av andra att deras svar ska lyda så.

Men när ditt, vårt, svar, det ärliga svaret, lyder att politik bedrivs för att få röster? När svaret är att politik är en försörjning, en umgängeskrets, en förälskelse i makten? Vad kan du begära av dina politiska motståndare då?

Ingenting. För då, i det ögonblicket, är du själv din politiska motståndare.

Om du är demokrat är det din förbannade plikt att stå för något. Vad du står för är faktiskt mindre viktigt än att du står för det. Att du kallar snus för snus och bidrag för bidrag, att du är ärlig med dina motståndares framgång lika väl som din egen. Att du erkänner dina misslyckanden. Och att du säger det du menar och menar det du säger, inte lovar mer än du kan hålla och inte ljuger om vad du sagt för att slippa ta ansvar – allt detta är i förlängningen absoluta krav på den politiker som vill kalla sig demokrat.

Oavsett partifärg. Oavsett ställning.

Varje lögn, halvsanning och slug spinn naggar demokratin i kanten. För den som som inte får möjlighet att göra ett informerat val, är en lurad väljare.

Oavsett partifärg.

Det är kul att vinna, även i politiken. Men att segra genom att offra sina principer är inte att vinna. Det är att förlora sig själv. Sin heder. Sin vision.

Och inte var det väl drömmen om ett förljuget samhälle som fick dig att hålla på med politik?

Funkadelic och normkritiken

Free your mind and your ass will follow, skaldade George Clinton en gång. Kanske hade han rätt. Men vad gör vi med dem som inte vill ha tankens frihet? Vad gör vi med dem som liksom fastnar i sin tankes spår och trivs bra med den färdens bekvämlighet? Vad gör vi med majoriteten?

Andra har svårt att tänka nytt, inte vi själva, och så är det bra med det. Men att bli van vid det gamla och inte orka tänka nytt är en djupt mänsklig egenskap. Vi är vanedjur av naturen trots all den kreativitet och begåvning vi gärna tillskriver oss själva. Och då är det kanske inte så märkligt om vi känner oss vilsna i en föränderlig värld. Om den nu är så föränderlig; det mesta är ju sig trots allt ganska likt från ena dagen till den andra och människorna omkring oss förändras knappt alls. Vi är samma stenåldersvarelser nu som då, om än i andra kläder. Men det kan se ut som om saker förändras och det räcker ju faktiskt; perception är i det avseendet viktigare än vilket sakernas tillstånd som faktiskt råder. Det är därför vi behöver den där tankens frihet vi så gärna undviker.

Clinton hade kanske rätt, men hela sanningen sade han inte. För nog är det väl också så att om vi befriar arslet så följer tanken efter. Vi är ju som sagt vanedjur och för vanedjuret är det handlingen som påverkar tanken i minst lika hög grad som tanken påverkar handlingen. Kallar vi det inte för vanor kallar vi det för traditioner och de består av saker vi gör, saker vi gjort. Dem tänker vi inte fram, då fastnar de inte, utan vi gör dem, om och om igen tills de blir vår andra natur. Vår sanna natur skulle somliga säga.

Så där står vi med våra vanor, våra traditioner och tänker att precis så här ska det vara. Fast vanligare ändå är kanske att vi inte tänker på dem alls förrän någon, med fog eller utan, påstår att sådär får vi alls inte göra och då jäklar lägger vi märke till de där vanorna, fast vi knappt ägnat dem en tanke innan, för det gör man inte med vanor.

Men oavsett vad du kallar dem, uppstår inte vanor utom oss, utan inuti, och det var det Clinton glömde i sin sång. När vi gör något ofta nog blir det en vana, vare sig vi vill eller inte, och så har människan fostrat sig och varandra sedan urminnes tider. Armar upp och sträck var morgon, en god gärning var dag, tandborstning om kvällen och tidigt i säng för upp går du med tuppen. Gör det ofta så går det av sig själv, men snacka sig till vanan, det funkar inte.

Så här är en tanke: Kanske är det inte alla de där normerna som behöver förändras för att vi ska uppföra oss som folk mot varandra. Kanske är värdegrund och värderingsdiskussioner och måldokument och allt vad det heter inte alls sättet vi kommer framåt på. Kanske är hela diskussionen om varför vi gör vad vi gör helt enkelt mycket mindre viktig än diskussionen om, och kraven på, hur vi gör vad vi gör. Kanske är det uppförandet som är grejen, skit samma varför du uppför dig. Läs, så blir du en läsare. Räkna, så blir du en räknare.

Uppför dig snällt, så blir du en snäll människa.

Uppsala. Kunskapsstaden i världens modernaste land.

Uppsala kännetecknas enligt kommunens varumärkesplattform bland annat av kärnvärdet ”kompetent”. Enligt sagda varumärkesplattform växer Uppsala utifrån sina kärnvärden (deras formulering, inte min) för bland annat ett ”mer snabbfotat” och ”mer smidigt” [sic!] Uppsala.

Uppsala kommun har också tagit fram en ”Policy och strategisk plan för IT-utveckling och digitalisering”. I den slås bland annat fast att ”i kontakt med kommunen är digitala tjänster och digital kommunikation norm”. Eller är och är…det är så det ska komma att bli. För även om texten skrivits i presens, så är det om framtiden den handlar.

Exakt hur den språkliga misshandeln i varumärkesplattform och digital strategi bidrar till att signalera det kommunala kärnvärdet ”kompetens” är oklart. Men av IT-strategin framgår hur som helst att det är från och med år 2018 den digitala kommunikationsnormen ska vara gällande. Kommunen har alltså ett drygt år på sig.

Häromdagen kallades jag med kort varsel till ett möte på kommunen. Mötet rörde en familjemedlem och var angeläget, men kort varsel, sjukdom och en olägligt stängd förskola gjorde det svårt för mig att hinna dit.
Men det finns ju Skype.

För femton år sedan fanns inte Skype. Företaget grundades 2003 och det var ungefär samtidigt som ”teknikhubbar” poppade upp både här och där. Det var i bredbandsutbyggnadens dagar, och tusentals mil fiber grävdes ner i den svenska myllan, ett löftesrikt frö att skörda i en nära framtid. Nu skulle glesbygden inte längre vara fjärran, utan landet knytas samman.

Riktigt så blev det väl inte, men Skype (eller andra, liknande programvaror) finns nu tillgängliga för alla och envar. Varenda dator, telefon och surfplatta som säljs är utrustad med kamera och högtalare. I stort sett alla har tillgång till Internet.

Enligt kommunens e-strateg Olle Bergdahl går det också alldeles utmärkt för kommunen att kommunicera via Skype. Icke desto mindre hänvisar den socialsekreterare som kallat till mötet (och hennes chef, som tydligen är vidtalad och tillfrågad) till att de inte bokat någt ”Skype-rum”. Ja, du läste rätt: Ett speciellt rum, i vilket man använder Skype. Alldeles på riktigt. Mina upplysningar om att Skype fungerar på vilken som helst bärbar dator gör ingen skillnad alls. Detta är något som de ”ska ta med sig till nästa gång”. Varefter understryks att mötet kommer att hålla med eller utan min närvaro.

Snabbfotat och kompetent, var det. Digital kommunikation som norm.

”Mer smidigt” blir det väl knappast.

Pretty is as pretty does

Ja, det här skulle ju bli en lite längre text var det tänkt. Men när jag nu sitter här och läser rubriken högt för mig själv, inser jag att det egentligen inte finns så mycket att tillägga.

God är något man gör.

Mångfaldsbluffen

Tanken är god. Fler röster behöver höras, fler perspektiv belysas. Människor med olika bakgrund och olika erfarenheter behöver komma till tals. Etablissemanget ska brytas upp och det nya, unga, fräscha släppas in, understundom släpas in, på ledarplats och kultursidor. Mångfald ska råda i morgonsoffan.
Tanken är god. Men i praktiken är det en bluff.


För mångfalden blir det i slutänden inte så mycket av. I morgonsoffan eller bildbylinen finner du visserligen en bög, en ung tjej med invandrarbakgrund, kanske en trans-ett-eller-annat, möjligen någon funktionsnedsatt. Men det kommer att vara samma bög, samma unga kvinna, samma transperson och samma funktionsnedsatta om och om igen.


Delvis har detta naturliga förklaringar, som att mångfalden av röster inte blir större än vad ekonomin tillåter. Alla ska de ha sin försörjning och så enormt stor är inte den svenska media-dammen. Ur produktionsperspektiv är det också enklare med beprövade kort. Nya förmågor bär alltid med sig ett mått av osäkerhet. Och dessutom vill gärna publiken ha någorlunda välkända ansikten.


Någon verklig mångfald blir det alltså inte. Istället får vi samma sorts kotteri som tidigare även efter generationsskiftet. De nya namnen blir snabbt välbekanta och det hade väl varit gott och väl, om det inte vore för att ordet "mångfald" plötsligt blir väldigt, väldigt urvattnat. Och i förlängningen är det problematiskt, åtminstone om man ser mångfald som något eftersträvansvärt. För mångfald i den här betydelsen är ett badvatten som många säkerligen vill slänga ut.


Och mångfald i sin verkliga betydelse blir babyn som följer med.

Om rationalitet

Alla är vi människor innerst inne. Och eftersom vi är människor är vi inte alltid rationella. Eller?

Svaret på den frågan beror i hög grad på vad vi menar med rationalitet. Att köpa dyra jeans, till exempel, ter sig ytligt sett irrationellt. Det finns billigare jeans som fungerar precis lika bra och både kjol och kilt är förmodligen bekvämare i många sammanhang.

Men i förhållande till våra känslor är de dyra jeansen rationella, helt enkelt därför att vi gillar att må bra. Och vi mår bra, åtminstone på kort sikt, av att köpa dyra jeans, snabba bilar eller vad det nu kan röra sig om. Uppenbarligen.

"Ok, men bara en till. Det är ju faktiskt en dag imorgon också."

Det där belöningssystemet är ganska kraftfullt. Det får oss att ofta göra vad som kan förefalla vara rätt korkat på lång sikt. Mot bättre vetande sitter vi kvar med våra vänner på puben, fast vi ska upp tidigt dagen efter. Kanske äter vi lite mer än vi borde, eller köper en dyrare pryl än vad som strängt taget är nödvändigt. Vill det sig riktigt illa vänstrar vi, fast det riskerar våra äktenskap och garanterat ger oss dåligt samvete. Allt för den där kortsiktiga tillfredsställelsen.

Och på något vis är detta rationellt. Belöningssystemet finns därför att det är, och har varit, viktigt för oss. För vår överlevnad. Det finns en poäng med att människan är svag för fett och kolhydrater i kombination (chips, wienerbröd, sås och potatis, choklad...nästan allt som är gott består av kombinationen fett och kolhydrater). I detta är vi som alla andra djur. Men denna inte helt uppenbara form av rationalitet drivs också av en annan, specifikt mänsklig förmåga, nämligen den att vi inte orkar tänka. Det är också rationellt.

Att inte tänka är rationellt

Människans intellekt är överlägset alla andra djurs, precis som vår förmåga till mönsterigenkänning. Den senare är faktiskt en förmåga så kraftfull att vi ser mönster till och med när de inte finns.

Den mönsterigenkänningen är viktig, för den låter oss fatta beslut baserade på tidigare upplevelser och erfarenheter. På så vis slipper vi att varje gång vi gör något tänka igenom det beslutet från någon sorts nollpunkt. Och det är vår smala lycka, för annars skulle aldrig någonting bli gjort. Att varje gång behöva fundera och tänka ut var det kan vara lämpligt att korsa en gata, vilka eventuella hinder och faror detta kan inbegripa, vilka konsekvenser detta eventuellt kan få....vi skulle stå kvar på samma gathörn tills den dag vi dog. Följaktligen är det rationellt att inte tänka och istället gå på autopilot.

Samma sak gäller inne på din lokala stormarknad. Med 40 000 varor att välja mellan är det bra att gå på autopilot, oavsett om vi kallar den för känsla, instinkt eller fördomar. Och det är förstås där varumärken kommer in i bilden.

B2C, B2B eller H2H?

I de flesta fall är de goda exemplen på reklam (och som du väl vet vid det här laget, menar jag med reklam all verksamhet som kommunicerar ditt varumärke på ett eller annat vis) riktade till privatpersoner. Till konsumenter.

Anledningen till detta är, gissar jag, att de ansvariga för reklamen räknar med att vi på fritiden fungerar och agerar som människor. Sådan reklam tar därför hänsyn till allt det ovanstående. Åtminstone i de goda exemplen.
Men så har vi B2B, business to business-reklam. Företag som säljer till andra företag. Och då händer något märkligt. För de flesta företag verkar utgå från att andra företag drivs av ...tja, robotar.

Nu ska man visserligen vara försiktig med att dra generella slutsatser utifrån personlig erfarenhet, men jag har trots allt varit konsult i femton års tid och jag kan inte påminna mig att jag har träffat en enda robot på företagen jag konsulterats av. De jag träffat har, utan undantag, varit högst mänskliga varelser, på gott och ont. Några har varit dumma som spån, andra ytterligt begåvade. En del har varit lustdrivna och positiva, andra drivits av prestige och självhävdelsebehov. De flesta har legat någonstans mittemellan.

Och som konsult har jag lärt mig detta: Vill du sälja vill det till att kunden, som människa, gillar dig, som människa. Så glöm det där med business to business. Kommunikation sker alltid människa till människa.

Rationella ursäkter

I första delen av Bings reklamskola skrev jag att vi fattar beslut på emotionella grunder. Och det är sant. Men i efterhand vill vi gärna rationalisera. Därför kan det vara läge för reklammakaren att bistå med fungerande undanflykter. De kan komma väl till pass när vår åhörare vill rättfärdiga sitt beslut inför en skeptisk äkta hälft, avundsjuka vänner eller en budgetorienterad chef.

Mitt personliga favoritexempel på detta är från tidigt 2000-tal (om jag minns rätt), då svenska företag gärna utlokaliserade sina huvudkontor till London. Direktörerna talade mycket om att "komma närmare marknaden" och sådana saker. Men om det hade varit sant, hade för det första utflyttningsvågen börjat tidigare, för det andra fortsatt längre och för det tredje knappast haft London för ögonen.

Personligen är min tro att det känns ganska fränt att säga till sina bekanta att "vi kan väl ses på torsdag, jag jobbar i London i början av veckan". Och valet av just London beror nog inte lika mycket på att det är nära marknaden, som att det är nära hem. Det tar fasligt lång tid att flyga till New York.

Men ursäkterna lät ju ganska rimliga. Och sådant är tydligen viktigt för oss människor, eftersom vi har fått lära oss att det inte är riktigt ok att välja saker bara för att vi har lust.

Hur? Det är frågan som måste besvaras

Den stora frågan är inte vad. Den stora frågan är hur. Och någon gång väldigt snart måste de demokratiska krafterna börja besvara den frågan, klart och tydligt.

Det finns en mängd problem här i världen. Somliga är faktiska, andra är upplevda. För medborgaren gör det detsamma: Oavsett om vi upplever att världen har blivit farligare, eller om den faktiskt blivit det, så vänder sig medborgaren till de styrande med krav på åtgärd. Men något svar på sin fråga får medborgaren sällan, annat än: Vi skall tillsätta en utredning.

Det svenska utredningsväsendet är förvisso viktigt, saker kan inte göras på chans. Men ofta används det också som ett knep för att ducka frågor. Genom att tillsätta en utredning, så kan politikerna i ett slag både se ut att ta tag i det som är besvärligt, samtidigt som frågan så att säga bordläggs. Det är en köpt paus på något år eller två.

För politikern är detta bekvämt naturligtvis, men för medborgaren är det frustrerande. Med rätta förväntar sig medborgaren ledare som leder. Att de tekniska detaljerna kan vara besvärliga, det är en sak, men att politikern inte har en idé om vad som faktiskt ska göras, en grov skiss på hur det ska gå till, är helt enkelt inte bra nog.

Det är hur:et det hänger på. Och ska de demokratiska krafterna ha en chans måste de börja svara på detta. Vad (fred på jorden!) och varför (folk mår dåligt av krig!) är lätt. Oftast är svaren på de frågorna inte ens speciellt kontroversiella. Få propagerar för fler krig, fred är poppis hos de flesta. Men hur ska den uppnås? Svaret på den frågan kan inte, får inte, i varje enskilt fall vara en utredning.

De svenska riksdagspartierna är tämligen välfinansierade. De har representanter över hela landet och på alla nivåer. De har alltså alla möjligheter i världen att ta fram förslag, konkreta, genomförbara förslag, på hur saker ska gå till redan innan de kommer till makten. Och det här är viktigt, för politik är både praktik och kommunikation. Att på ett effektivt vis kommunicera det diffusa och allmänt hållna är närmast omöjligt. "The magic is in the product" som reklamlegendaren David Ogilvy en gång formulerade saken. I politik är det hur:et som är produkten. Kommunikation kommer som en följd av praktiken. Inte tvärtom.

När nästa valrörelse kommer igång finns det förmodligen bara ett parti som har ett svar på ”hur”. Och det är Sverigedemokraterna. Deras svar är både skrämmande och förödande, men det spelar ingen roll för många medborgare, för det är det enda svar som bjuds.

Och så kan vi inte ha det.

Inflationen som driver populismen

Mången journalist, förståsigpåare och politiker har förvånats över att Trump, Farage, Sd och andra populister kan komma undan med så många lögner. Faktafelen haglar och spänner från betydelseglidningar och överdrifter till rena falsarier. Men deras väljare tycks inte bry sig. Hur kan det komma sig? Hur är det möjligt att så till den milda grad strunta i hur saker faktiskt ligger till? Vilken egenskap hos en Trump gör att vederbörande kommer undan med det?
Kanske ligger svaret inte hos världens trumpar.

Att vallöften bryts och politiker av alla färger och former mellan varven slirar på sanningen är ingen nyhet. Men vi lever i en snabbare värld nu, där fler uttalanden, och därmed fler brutna löften, kommer den genomsnittlige medborgaren till livs än någonsin tidigare. Trenden att politik mer handlar om utspel och spinn än om innehåll har ett antal år på nacken och inget tyder på att den minskar.
Några exempel på politiker i den relativa mittfåran som gjort sig skyldiga till detta kan vi hitta på hemmaplan.Vi har Maude Olofsson och Nuon-affären, Gustav Fridolins löfte om att fixa skolan på hundra dagar och längre bak i tiden det socialdemokratiska löftet om att avveckla kärnkraften till 2010.

Fridolin hävdade för inte så länge sedan att något 100-dagarslöfte har han inte alls givit. Det var bara en olycklig formulering. Och den som har åldern inne minns kanske Birgitta Dahls pudlande om det oåterkalleliga i beslutet att avveckla kärnkraften (”beslutet var oåterkalleligt när vi fattade det”). Och så har vi den ansvarige ministern för Nuon-affären, som i slutänden inte alls var ansvarig för den. Exemplen kan självklart göras fler och hämtas från vilket parti som helst.

Här är det förstås lätt att invända att ett kärnkraftslöfte, en Nuon-affär eller ett havererande skolsystem inte så lätt låter sig hanteras. Det var ju faktiskt omöjligt för en politiker på 80-talet att förutse utvecklingen av såväl ekonomi som klimatfrågan. Och det är förstås sant.
Men betyder det att löftet inte skulle tas på allvar?

Accepterar de mer etablerade partierna och politikerna att löften inte behöver tas riktigt på allvar, ja då innebär ju det samtidigt att vi inte heller behöver ta en Trump, en Farage eller en Åkesson riktigt på allvar. När han gapar om att ta tag i kvinnokön eller fängsla politiska motståndare, då behöver ju sådana som du och jag inte riktigt tro på det. Om inte en Fridolin står för vad han sagt, varför ska då någon annan göra det?

Vilka av trumpens politiska utfästelser vi ska tro på blir alltså helt upp till oss – för vi har lärt oss under lång tid att det är så det fungerar. Följaktligen behöver vi inte ta ansvar för vad vi röstar på – och därmed kan vi rösta på lite vad som helst, även en Trump. För visst, vi kanske själva inser att det trumpen säger vore farligt om det vore på allvar. Men det är det ju inte. Det är bara politik.
Inom ekonomin talas understundom om allmänningens dilemma. Det politiska språkets inflation är ett fall av just detta. En stor del av förtroendet, kanske till och med lejonparten, för politiken är gemensamt kapital. De etablerade partierna förvaltar gemensamt ett förtroendekapital. Det återspeglas även i Sören Holmberg och Lennart Weibulls undersökningar där ”de politiska partierna” dels klumpas ihop, dels har det lägsta förtroendet av alla samhällsinstitutioner. Men var och en av aktörerna inom denna grupp är beredda att offra en del av det gemensamma kapitalet för egen, kortsiktig vinning – precis som de enskilda boskapsägare i de ekonomiska läroböckerna, vilka låter sina djur utsätta allmänningen för ett för kollektivet skadligt betestryck. (Ett annat modernt exempel på samma sjuka, och närmare besläktat med politikens, är för övrigt reklam på internet. Genom att skamlöst och kortsiktigt utnyttja internetmarknadsföringens möjligheter, har marknadens aktörer drivit fram användningen av annonsblockerare. De har i mångt och mycket förstört sin egen marknad till glädje för ingen – inte ens för användarna).

På politikens område är alltså utvecklingen liknande. En ”garanti” är inte en garanti. Ingen, inte ens Gustav Fridolin, kan garantera att barn lär sig räkna och skriva i skolan. Vårdgarantin är ingen garanti, det inser snabbt den som ser på statistiken över ”måluppfyllelse” (ett ord som skvallrar om att garantin i själva verket är en målsättning). Ett löfte är inte ett löfte. Begreppet ”vinst” kan, för att ta ett aktuellt exempel, omformas till något som inte alls är vad de flesta menar med vinst.
Alla dessa exempel beror på samma sak: De är retoriskt bekväma. Det är en fråga om spinn, om betydelseglidningar som gör språket bekvämt att använda för att sälja varan:  Det politiska förslaget. Och fortsättningen på denna visa känner vi säkert alla igen: Det gäller att ha rätt, snarare än att ha gjort rätt. Kan frågan trasslas till såpass mycket att antingen ingen orkar lyssna, eller att ingen riktigt förstår vad frågan handlar om längre, så har ”rätt” och ”fel” upphört att existera.
I det läget blir det mycket svårt att hävda att trumparen har fel.

Den klassiska retoriken talar om etos, logos och patos. Etos handlar om talarens, senare också skribentens, trovärdighet. Logos är argumentationen och faktan. Patos är förmågan att väcka känslor hos åhörarna. Och om vi godkänner resonemanget ovan, kan vi i stort slänga etos överbord – och logos med. Kvar finns bara patos. Känslorna. Det som våra intellekt är till för att modifiera och kontrollera. Och därmed har de förlorat, som strävar efter genomtänkt, resonerande politik.
Är då denna kamp är oåterkalleligen förlorad? Jag tror, eller hoppas åtminstone, inte det. Det finns möjligheter att vända denna utveckling och det har gjorts förr. Men det kräver hårt jobb och insikten om att trovärdighet handlar om att göra sig värd att tro på. Förtroende byggs långsiktigt, och det kommer att kosta på kort sikt. Men bara om vi har politiker och opinionsbildare som är beredda att ta den kostnaden, kan populisterna besegras. Det är en fråga om att bygga ethos.
Men för att lyckas med det krävs en sträng och självkritisk hållning gentemot logos. Hur argument byggs upp, hur fakta hanteras och hur språket används är avgörande.

Frågan är bara om det låter sig göra på den politiska allmänningen.