Funderar du på att skaffa barn? Bra, go for it. Vi behöver barn här i landet, den demografiska strukturen och allt det där. De kan jobba ihop våra pensioner medan vi försnillar deras. Eller hur det nu blir.
Det här med att skaffa barn är en ganska stor grej. Det är en viktig händelse och något som berör inte bara dig och din partner, utan också samhället. Stat och kommun lägger sina näsor i barnblötan och det är på både gott och ont.
Först blir det föräldrautbildning, en vacker tanke. Lite som en valpkurs i förberedande syfte och en sådan borde nog många blivande hundägare gå. Fast det är klart. Om barn lär du dig inte mycket på föräldrautbildningen. Åtminstone gjorde man inte det på min tid. Vi lärde oss allt om graviditet och förlossning, något som åtminstone för mig var en poänglös övning (eftersom jag…tja, läser ibland), men för en och annan var det säkert viktigt, även om vi män fick tillbringa en hel del tid med att sitta i ett annat rum, medan kvinnorna skulle diskutera blod ochkrystvärkar (eller vad det nu kan ha handlat om). Det framgick åtminstone med all önskvärd tydlighet att “föräldrautbildning” var ett illa valt namn. Det var en förlossningsutbildning, och det var inte vi män som skulle förlösas. Vi var tämligen överflödiga, oaktat det faktum att vi förväntades vara på pats. Och om barn lärde vi oss inte ett skit. Dålig valpkurs på det sättet. Att skaffa jycken är liksom inte det svåra, men hur får man den att inte gnaga på möblerna? Eller på folk?
Nå. Så kommer barnet till slut men förlossningen lämnar vi därhän. Den graden av överflödighet trotsar ändå all beskrivning. Kanske blir det annorlunda för dig. Men du står där, oförberedd – såtillvida du inte är uppväxt med en massa småsyskon eller så – och redan här visar det sig att det där med föräldraskap bara ungefär gäller män. Först och främst är det hon som är hemma (jag heteronormaliserar friskt här, lev med det eller sluta läsa) och du som står vid sidlinjen. Det är du som måste skriva på papper om att du är fadern, mamma blir man automagiskt. Det är till henne reklamen är riktad. Inget av det där är speciellt märkligt, men det finns en annan sak, som är desto besynnerligare.
Och du märker den (nog) inte ens.
Så här är det nämligen: I vårt relativt sett jämställda land, där utvecklingen trots allt går åt rätt håll, där allt fler fäder tar allt större ansvar för sina barn, där föräldraledigehten delas i allt större utsträckning – ja, i landet där jämställdhet är ett mantra till den milda grad att foliehattarna talar om “statsfeminism” (något som i sig säger exakt ingenting om hur verkligheten är beskaffad, eftersom foliehattarna är just foliehattar), ja, i detta land får män inte barnbidrag. Jodå, du läste rätt. Män. Får. Inte. Barnbidrag. Det får kvinnor.
Betänk detta faktum en stund, innan du anklagar mig för att vara en Vit Kränkt Man. Barnet föds och kvinnan blir mor i juridisk mening i samma ögonblick. Mannen blir, om de inte är gifta, far när han skriver på papper. De är båda, officiellt och i statens ögon, föräldrar. De har båda ansvar för barnet, försörjningsplikt, är skyldiga att ge det unga livet omsorg och, får man hoppas, kärlek. Båda förväntas, med all rätt, lämna på förskola, gå på föräldramöten, laga mat, läsa gonattsaga, fostra och famna. Men. Bara modern får barnbidrag.
En del skulle kanske hävda att detta är i sin ordning. Kvinnor tar, generellt, större ansvar för barnen, får lägre lön, stannar hemma mer och så vidare. Men det argumentet står sig slätt, när man betänker det faktum att a) statistiken inget säger om det enskilda fallet och b) barnbidraget inte är behovsprövat.
Män kan få barnbidrag, men bara under förutsättning att kvinnan går med på det. För kvinnor är barnbidrag en rätt. Män får barnbidrag på kvinnans nåder. Att staten underkänner mäns föräldraskap på det här viset är inte värdigt. Vad staten här säger, och handling talar högre än ord, är att mammor är mer föräldrar än vad pappor är. Och inte nog med detta, staten sätter dessutom en prislapp på denna skillnad i föräldraskap: Tusen kronor netto, per barn och månad. Så mycket mindre föräldrar är fäder. Det går stick i stäv med hela det svenska jämställdhetsprojektet, är rent oförskämt och det är rejält dyrt dessutom, för den som drabbas. En skattefri tusenlapp per månad är mycket pengar.
För att få en idé om hur märkligt, fel och dyrt detta är, kan man föreställa sig en situation där fäder behövde betala en högre barnomsorgsavgift. Eller högre inkomstskatt. Det skulle naturligtvis aldrig accepteras; skulle ett systemfel resultera i något sådant skulle det åtgärdas omgående. Och även detta borde, och skulle kunna, förändras med ett pennstreck. Men istället har en utredning tillsatts. Den ligger just nu på socialminister Hägglunds bord i väntan på remissvar.
Jag vet att Hägglund är väl medveten om problemet, jag har själv pratat med honom (nåja, twittrat) om saken vid några tillfällen. Han säger sig själv tycka att sakernas tillstånd är fel. Men att det tar tid att ändra har han inget problem med. Tvärtom. I ett inlägg på Twitter säger han att det är bra att det tar tid “så att det inte blir fel”. Blir fel? Förlåt, men det är fel. Vad, exakt, är det som skall utredas? Kan slutsatsen bli någon annan än att även pappor är föräldrar?
För “verklighetens folk” är detta i hög utsträckning en icke-fråga. Kanske beror det på att de flesta aldrig stöter på problemet, antingen för att de inte separerar, eller för att de kommer överens om att dela på barnbidraget. Men för den grupp, som inte är så lyckligt lottad är det en viktig fråga. En tusenlapp per månad (ja, jag återkommer till detta, för det handlar om hiskeligt mycket pengar, dryga 200 000 kronor per barn) kan göra skillnaden på att ha råd med en större lägenhet exempelvis. Detta är pengar som tusentals varannan-veckas-föräldrar i Sverige inte ser röken av. Att detta är en djup orättvisa, en enkel sak att åtgärda, en fullständig no-brainer borde vem som helst inse. Göran Hägglund är inte vem som helst.
Det nödvändiga pennstrecket låter vänta på sig och det är något bra i Hägglunds värld. Men medan han gjort väntan till dygd (han har varit socialminister rätt länge nu) kan jag konstatera att räkningarna inte har samma tålamod. För mina barn, för mig och för tusentals som oss är detta en viktig fråga. Den verkliga verklighetens folk, det är vi. Och vi betalar verkliga hyror. Den här månaden också.
