Att tänka rätt ÄR större

Thomas Thorilds devis, den som är huggen i sten på Uppsala universitets fasad, är gravt missuppfattad. Eller åtminstone tolkas den vanligtvis på ett sätt, som inte nödvändigtvis var upphovsmannens intention. Möjligen stämmer denna betydelse, att lyda makten och tänka som man blir tillsagd, bättre med universitetets tanke. Men det där kan vi inte veta så mycket om; det är alltid vanskligt att diskutera uppsåt.

Thomas själv var hursomhelst en fritänkande karl med sin tids mått mätt, som bland annat pläderade för kvinnors rätt och frihandel. Kanske får vi anledning att återkomma till honom. Men nu gällde det devisen: 

Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.

En anledning till att devisen uppfattas som den gör, är att folk tror att den handlar om de slutsatser tänkandet ger upphov till. Givet synen på vad tänkande (eller för den delen vetenskap) är, är det kanske inte så konstigt. Folk tror ju gärna att vetenskapliga resultat i sig är vetenskap. Så är ju strängt taget inte fallet; vetenskapen är ju snarare metoden att nå resultaten. Är metoden riktigt, blir resultaten användbara.

Nå, vanligt hederligt tänkande har också en metod och om den har filosofer skrivit mycket. Men det förefaller som att få har läst deras skrifter (man kan ju undra varför) för det är en metod, som påfallande många människor inte behärskar. Ofta har de sannolikt aldrig ens reflekterat över att den finns. "Kritiskt tänkande” innebär för många att ta på sig foliehatten och gömma sig för de svarta helikoptrarna; att förhålla sig kritiskt har blivit synonymt med att tro att alla ljuger.

Man kan ju tycka att detta är något som skulle må bra av att problematiseras. Inte minst i dessa tider när skolan diskuteras så flitigt och tillgången på information gör det kritiska tänkandet viktigare än någonsin. Men vad du gör, säg inte att folk är dåliga på att tänka. Till skillnad från många andra mänskliga förmågor, är nämligen tänkandet en som alla förutsätts ha per automatik. Säger du att folk borde öva mer på att tänka, då riskerar du att uppfattats som elitistisk, kanske rentav fascistisk. I bästa fall accepteras att vissa är en smula bättre på att tänka (i synnerhet berömdheter och vissa yrkesgrupper, i sig ett felslut) än andra, men att det är något som skulle gå att träna sig till, att det skulle vara en färdighet? Nä. Så följaktligen kallade du just menigheten för svagbegåvad.

Men det är förstås inte sant. Logisk stringens och argumentationsanalys och allt vad det är går att öva sig på. Mer än så: Sådant måste man öva sig på. Det är färdigheter och när de blir second nature…ja, först då är vi hemma. 

Vad gäller Thorilds devis, så går den att tolka på fler vis, den är rolig på det sättet. Men det får bli en annan gång. Nu ska jag se om jag kan applicera mitt tänkande på jobbet. Det är iallafall värt ett försök.

Tjipp.

Om dumhet 1

”Den här typen av lagar införs i länder i hela Europa”

”Det är tradition”

”Om ni bråkar om det här, hur kommer det sig att ni inte bekämpar det där?”

Känns argumenten igen? Det är klart att de gör. De förekommer ofta debattartiklar, nästan alltid i kommentarsfält och de hörs praktiskt taget ofelbart vid fikabordet på jobbet. Det förvånar mig inte att de används. Vad som däremot förvånar mig är att de fortfarande fungerar. Jag tror faktiskt aldrig jag hört exempelvis en journalist ställa den självklara följdfrågan ”Jo, men är det bra att dessa lagar införs i andra länder?” eller ”Ja, men är det en bra tradition?”. Jag gissar att det beror på att de flesta journalister har fått alldeles för lite skolning i argumentationsanalys. Men det är som sagt bara en gissning.

För så här det ju (och jag vet att jag inte behöver berätta det här för dig, men det kan ju tänkas att någon annan också läser detta någon gång): Att många gör något, säger ingenting om huruvida det är rätt eller gott. Det säger bara att det är vanligt. Som rasism och homofobi, det är vanligt.

Och att något gjorts länge och därmed kan sägas vara tradition, säger heller exakt ingenting om huruvida handlingen är moraliskt försvarbar eller inte. Vi har spöat ungar i det här landet i alla tider. Det förbjöds på sjuttiotalet. Det var fan på tiden, om du frågar mig, oavsett hur traditionell barn-aga är.

Att det finns flera orättvisor att bekämpa, betyder inte att du ska låta den ena vara för att du inte har tid, resurser eller kunskap nog för att bekämpa den andra.

Allt det här kan tyckas vara självklarheter. Men i verkligheten förhåller det sig annorlunda. Den här typen av argument, och många andra lika hialöst korkade, används dagligen. Passerar dagligen. Går oemotsagda dagligen.

Jag tror det beror på okunskap. Och den okunskapen är farlig, för den gör oss alla dummare. Den ger oss ett dummare samhälle, med ett offentligt samtal som präglas av vulgaritet, vilket i sin tur leder till intolerans och extremism.

Så. Håll ögon och öron öppna. Och säg till nästa gång du stöter på ett argumentationsfel. Peka på det och säg: ”Oavsett dina åsikter och avsikter, så följer faktiskt inte B av A i det här fallet.”

Liberala svårigheter

Konkurrensutsättning. Det är den liberala lösningen på de flesta problem; får bara marknadskrafterna fritt spelrum ska det nog ordna sig till slut. Exakt vad ”det” är spelar mindre roll. Och kanske är det så – i teorin. I praktiken är det betydligt svårare. Verkligheten är jobbig på det sättet, den fungerar inte alltid som det är tänkt.

Ett uppenbart, men allt som oftast förbisett, problem när det gäller att marknadsanpassa saker är att definiera vad som skall konkurrera med varandra. Järnvägen är ett typiskt exempel. Genom att låta andra aktörer komma in på marknaden kan man (möjligen) konkurrensutsätta den statliga järnvägen, men marknaden är i mångt och mycket


 a)    en chimär och
 b)   något helt annat än vad man tänkt sig.

Hela idén med marknadsekonomin är ju att du och jag ska kunna gå omkring och fritt välja mellan produkter och tjänster, för att på så sätt genom en sorts darwinistiskt urval sortera fram de som bäst svarar mot våra behov – som på en marknadsplats. Men att göra en upphandling är inte att skapa en marknad. Ett val vartannat, vart tredje, vart fjärde år av en expertgrupp i stat, kommun eller landsting är inte en marknad. Det kan vara vad som står till buds av olika anledningar, men en marknad är det inte.

Om vi använder järnvägen som exempel, är det så att i slutänden är du och jag hänvisade till de färdmedel som står till buds för att ta oss från, säg, Bollnäs till Kilafors. Att ta sig från Bollnäs är en nödvändighet, som alla säkert förstår – om det sedan är SJ eller X-trafiken som står för transporten är egalt. Så många tåg går inte och vi tar vad som bjuds. Så går det inte till på en marknad.

Låt mig ta ett annat järnvägsrelaterat exempel. Jag är lite osäker på om SJ har tagit tillbaka driften av restaurangvagnarna, men åtminstone under en period arrenderades de ut. I sedvanlig ordning fick livsmedelsföretagen (jag vill inte säga att de sysslar med mat, det vore att slira på sanningen) lämna anbud. Sedan valdes något av dem – sund konkurrens, eller hur?

Eller hur. När du väl sitter där på tåget har du inte mycket att välja på. Äkta konkurrens vore att ha två restaurangvagnar på varje tåg, så att folk kunde välja den vars mackor smakade minst plast.

Poängen är att det går att konkurrensutsätta nästan vad som helst, men ska du ha en marknad måste den bestå av tusen små beslut. Inte ett stort.

Så långt marknaden som chimär.

Sedan är det detta, att marknaden inte alltid är vad man tror. Vänd för ett ögonblick åter till Bollnäs (otrevlig tanke, jag vet, men det är just bara en tanke). Du blickar mot fjärran och tänker ”Där ligger Kilafors, mina drömmars mål”. Tjugo minuter senare parkerar du vid Café 83 i Kilafors. För du tog bilen.

See what I did there? Jag smet helt enkelt förbi ”tågmarknaden”, eftersom det inte är tågoperatörerna, i första hand, som konkurrerar med varandra. Vad de säljer är inte först och främst tågresor, nämligen, utan transport. Alltså är konkurrenterna inte enbart de andra tågoperatörerna, utan också bilhandlarna, taxibolagen, bussbolagen och möjligen Lundhags, som säljer vandringskängor. Det sistnämnda beror lite på hur stark drivkraften att komma från punkt A till punkt B är. Om punkt A är Bollnäs är drivkraften ganska stor.

Vi som gör reklam använder oss av det här mellan varven (i mitt tycke allt för sällan). Det handlar om att se alla konkurrenter. Eller snarare, att komma underfund med vad det är vi egentligen säljer. Det handlar om att komma fram till den mänskliga sanningen. The 1/8 inch drillbit kallas det i amerikansk reklamteori. Jag har för mig att begreppet lanserades av legenderna Trout och Ries. Poängen är att vi inte säljer ett 1/8 tums borr. Vi säljer ett hål i väggen. Eller kanske en möjlighet att hänga tavlor. Vilket i sin tur betyder att vi kan smycka vårt hem. Vilket i sin tur betyder att vi får ligga. Eller vad det nu kan vara. Och beroende på vilken av alla dessa produktens följdfördelar vi väljer, är konkurrenterna (marknaden alltså) en annan. Är det tavelhängarmöjligheten vi bestämmer oss för, konkurrerar vi med andra verktygstillverkare, men också med dem som tillverkar lim, för att göra ett enkelt exempel.

Alltså: När vi bestämmer oss för att i sann liberal anda använda oss av marknadskrafterna för att optimera en eller annan tjänst, gäller det att vi noga analyserat vad marknaden faktiskt är. Och det är svårt. Det är rent förbannat svårt, kanske till och med omöjligt, eftersom marknadens olika kategorier har den irriterande ovanan att förändras. Apple såg tidigt hur datormarknaden förändrades, bidrog till och utnyttjade förändringen, och blev världens högst värderade företag. Det kommer inte att vara för evigt.

Allt det där är gott och väl när det gäller privata företag. Men när vi kommer till skattemedel är det känsligare. Dem kan vi inte spela bort hur som helst. Än viktigare är att det ofta handlar om samhällsviktiga funktioner. Det finns saker inte ens de mest rättrogna liberaler vill sätta under marknadens kontroll.

Jag är helt säker på att marknadskrafterna kan vara väldigt användbara, att teorin om hur de fungerar förmodligen i stort stämmer. Men (och det här är ett stort men): Steget från teori till praktik kan vara svårt. Det räcker inte med att i formell mening konkurrensutsätta en verksamhet för att skapa en fungerande marknad. Det lilla ordet ”fungerande” är viktigt i sammanhanget.

Den politiska diskussionen handlar oftast om huruvida saker skall marknadsanpassas eller inte. Jag önskar att mer energi lades på att räkna ut hur det i så fall skall gå till. Vad man skall konkurrera med (det finns annat än pris), vilka som skall konkurrera (definieras inte marknaden rätt får man oväntade och kanske oönskade effekter) och hur det skall gå till (alltså: rent faktiskt och praktiskt, hur ska folk kunna välja mellan alternativen?).

Först när man gjort allt detta, menar jag, går det att ta ställning till frågan: marknadsanpassa eller inte?

Nu är det frukostdags.

Reklammannens råd till politikern

I grund och botten är jag copywriter, på en bra dag en ganska hygglig sådan och jag har några år i yrket bakom om mig. Jag är alltså reklamare. Marknadsförare. En skäggig Don Draper, minus kostymen, kvinnorna och lunchmartinin. Och som reklamare tänker jag en hel del på det här med varumärken och marknadsföring. Jag tänker också mycket på politik.

Politik och reklam är i många avseenden detsamma. Reklamarens jobb är att sälja tankar, idéer och produkter.

Precis som politiker alltså. De säljer idéer och försöker få oss att pröjsa med röstsedeln. Men de gör det på ett påfallande märkligt vis i många fall. Det märks inte minst såhär i Almdelstider. Varenda politiker, journalist och förståsigpåare med självaktning befinner sig på Gotland. Men min självaktning är inte större än att jag stannar hemma istället. Kanske går det att tänka politik här också.

Jag vet inte hur allvarlig Olof Palme var, när han yttrade sitt berömda ”Politik är att vilja”. Men det är en vacker sentens och det vackra är det sanna sägs det ju – oavsett vad Palme själv kan ha tänkt om saken – och om politik är att vilja, borde den normala gången för ett politiskt parti vara följande: Vad vill vi, hur kan vi nå dit och hur kan vi få väljarna att vilja samma sak?

Idag verkar dock politiska partier påfallande ofta stanna vid en omvänd variant av den sista frågan: Hur kan vi vilja samma sak som väljarna? Det blir mindre en fråga om att övertyga och argumentera för sin sak, än att hitta en politik som många tycker om. Populism, alltså. Så uppenbarligen är inte politik att vilja. Det hindrar inte att den borde vara det.

För man kan ju fråga sig vad vi får för politiskt klimat, i en värld där politiken reduceras till en tävling om vem som bäst kan ”lyssna av opinionen”. Då politiker inte längre skapar opinion, inte har några egna åsikter att argumentera för, inte vill något annat än att fiska röster och tycka rätt – vad ska vi då med dem till?

Nå. Det där kan förstås vara intressant att fundera över, men det finns en annan sida av den här saken, som också är värd att kontemplera. Vi som sysslar med reklam brukar inleda arbetet åt en ny kund, med att ta reda på vad de står för. Vi har massa fina buzzwords som vi använder och stiliga modeller med pilar och trekanter och fönsterdiagram. Och cirklar. Men i grund och botten handlar det bara om att förstå vad företaget eller varumärket vi arbeter med står för. Vad det vill. Och med utgångspunkt i det, listar vi ut hur vi ska sälja denna idé. Att vi arbetar på det sättet har en enkel anledning: Det fungerar. Vi väljer ett budskap, väljer en målgrupp och gör varumärket relevant för någon. Och jag kan svära på, att om alla de partier som idag ligger opinionsmässigt risigt till hade gjort samma sak, hade deras situation varit bättre.

Två, säger två, partier har gjort detta på senare år: Moderaterna och Sverigedemokraterna. Innan dess gjorde Miljöpartiet samma sak.  Det fungerar. Och det är rätt.

Så jag skulle vilja uppmana alla svenska politiker att ta sig en funderare på detta: Vad vill du? Varför vill du det? Och hur skulle du kunna övertyga din granne om att vilja samma sak?

Lärare behöver också betyg

Den svenska skolan är ett kärt trätoämne. Det är en historia som inbegriper lärare, blivande lärare och eleverna de skall undervisa.

En av de vanligaste utsagorna, som tas för sanning av de flesta verkar det som, är att ”läraryrkets status” måste höjas. Frågar vi lärarna själva görs detta lämpligen genom att höja lönerna.

Samtidigt pågår en diskussion om lärarutbildningarna. Som vi kunde läsa på DN Debatt i våras är lärarna själva nöjda med sin utbildning. Det är åtminstone vad en enkät som gjorts visar. Huruvida svaren är biased genom att bara 60 % av de tillfrågade svarat på enkäten framgår inte, men det är heller inte det viktiga. Det viktiga är väl snarare om lärarna ifråga har rätt att vara nöjda. Och det, i sin tur, avgörs väl snarare av huruvida eleverna når sina mål eller inte. Det vill säga: Lyckas lärarna göra sitt jobb? Och om så är fallet, beror det då på utbildningen?

Vi får välja skola fritt idag och därmed är eleverna inte bara elever, utan också konsumenter. Men deras konsumentskydd är i det närmaste obefintligt. Håller inte undervisningen måttet får man vare sig tid eller pengar tillbaka. Det här är problematiskt. För även om en garanti för skolgången nog vore svår att genomföra, så har vi i skolvalet så väldigt lite att gå på. Vi är hänvisade till rykten. Skillnaden mot den som köper, säg, en bil, är påfallande. Där finns tekniska specifikationer, bränsleförbrukning, standardiserade krocktester och bilprovningsstatistik. I skolans värld finns inget, förutom de fluffiga och till intet förpliktigande formuleringarna i skolornas annonser och glansiga broschyrer – och i bästa fall en utsaga från någon som gått på skolan tidigare. Vi är alltså hänvisade till reklam och rykten.

Men. Det finns en i grund och botten enkel åtgärd som skulle kunna lösa det här. Det skulle ta lite tid, det är sant, men på några år borde vi ha kommit till bukt med de värsta problemen.

Detta är mitt förslag:

Varje lärare i Sverige, behörig eller inte spelar egentligen ingen roll, skulle utrustas med ett nummer. Tänk registreringsnummer (eller legitimationsnummer, om du så vill). Detta nummer kan vara hemligt, alltså kodat, så att ingen lärare behöver skylta med sitt namn i onödan.

Numret kan sedan följa läraren genom karriären, så att det går att se vilken elev som haft vilken lärare, i vilket ämne och när. Därmed kommer det också att bli möjligt att se vems elever som presterar bättre eller sämre än förväntat på vilka (nationella) prov. Och eftersom en lärare har ganska många elever per år, kommer underlaget ganska snart att vara statistiskt användbart. Du kommer helt enkelt att kunna se vilken lärare som får sina elever att nå målet.

För att det här systemet ska fungera, krävs förstås att man inför vissa förändringar av hur proven genomförs. Det vore inte så lyckat om kunskapsinhämtningen i skolan fick som fokus att klara av kommande nationella prov så bra som möjligt. Det problemet är i sig ganska lätt att lösa, genom att de nationella får ungefär samma utformning som högskoleprovet, fast ämnesrelaterat. Om databasen med frågor är stor nog gäller det helt enkelt att nå kursplanens mål. Så fungerar körkortsutbildningen och det finns ingen anledning att tro att inte samma system skulle fungera i andra ämnen än trafikteori.

Lite beroende på vilka mätpunkter man sedan bygger in i systemet, skulle man kunna avgöra vilka rektorer som haft vilka lärare när och på så sätt ranka även dem. Man skulle kunna se vilka elever som får vilka betyg, och på så sätt skulle varningslamporna kunna visa Skolinspektionen var det finns misstanke om betygsinflation.

Ett sådant här system kan inte bli heltäckande. Det finns saker som inte kan (eller kanske inte bör) ingå i systemet. Kanske vill man inte koppla  uppgifter om elevernas psykosociala mående eller vad det kan vara, till denna statistik. Men det är en senare diskussion. Poängen med det hela är att mäta inte bara skolväsendets resultat, inte bara de enskilda skolornas resultat, inte bara elevernas resultat – utan att också mäta lärarnas. För det skiljer i förmåga hos olika lärare.

Vad är då poängen med detta?

Tja, för det första kommer man åt något som har talats om mycket: Läraryrkets status. Bara det yrke som är svårt och där man kan misslyckas, kan ha hög status. Höjda löner generellt kommer inte att lösa det problemet. De dåliga lärarna får bara ännu mindre anledning att ägna sig åt sådant de skulle passa bättre för, om man höjer deras löner (märk väl: Jag är övertygad om att de flesta verkligen anstränger sig för att vara bra lärare, men det räcker inte med god vilja, man ska ha förmågan också).

För det andra: Kopplar man systemet även mot lärarutbildningarna, kommer man snart ha en verklig konkurrenssituation mellan lärosätena. Man kommer att kunna se, svart på vitt, vilka som utbildar bäst lärare. Det kommer att höja både statusen och nivån på utbildningarna. Dessutom kommer de att veta vem som kan lära sig av vem.

För det tredje: Systemet kommer att leda till höjda löner, men bara för de duktiga. Skolorna kommer att slåss om att anställa de bästa lärarna.

För det fjärde: De som inte har vad som krävs för att vara lärare kommer att få veta det.

För det femte: Det är en fråga om konsumentskydd. Vi som skall välja skola åt våra barn, kommer att kunna se vilka skolor som lyckas, vilka lärare som har vilka ämnen. På så sätt kommer vi att veta vad vi väljer. Idag har vi enbart rykten att gå på.

För det sjätte: Systemet ger en möjlighet att utröna vilka metoder som faktiskt fungerar i skolan.

För det sjunde: Systemet kan visa vilka skolor som behöver hjälp.

Listan kan göras lång, men poängen borde framgå. Avslutningsvis vill jag bara understryka att ett system som detta ställer ett avgörande krav: Nämligen att man vet vilka resultat som kan förväntas av en viss elevgrupp. Eftersom föräldrars socioekonomiska status och en del andra faktorer spelar roll, gäller det alltså att ta hänsyn till detta när resultaten utvärderas. Givet att de flesta skolors upptagningsområde är relativt väldefinierat, rent geografiskt, bör inte detta vara några större problem.

De tekniska detaljerna kräver alltså en del arbete att utveckla. Jag kan inte göra detta, men jag är säker på att det finns folk med kompetensen på våra myndigheter. SCB, Skolverket m.fl. får väl slå sina påsar ihop och börja jobba.

tja. Det var min långrandiga 50 öre. Ha en fin dag.