Om digerdöden, främlingsfientlighet och Dick Harrysson
Vissa böcker tål att läsas om. Dick Harrysons Augustprisvinnande (2000) bok om digerdöden är en sådan. Och där finns ett avsnitt, ett kapitel om hur den dåvarande elitens förklaringar till, och åtgärder mot, digerdödens härjningar inte fick genomslag i de bredare lagren. ”Vanligt folk”, vilka dessa nu är och var, köpte inte dåtidens experters förklaringar. Förmodligen förstod de dem inte ens, sambanden var krångliga, alldeles bortsett från att vi med dagens insikter kan konstatera att de var inkorrekta.
”Folket” ville, konstaterar Harrysson, ha enklare förklaringar och var, föga förvånande, mer intresserade av förklaringar som erbjöd någon form av lösning. Det blir nog gärna så när själva existensen uppfattas som hotad.
Vissa förklarade digerdöden som Guds straff för det sedernas förfall, som de såg omkring sig. Då liksom nu var det ungdomen som stod för de värsta excesserna. Då, liksom nu, var det inte ungdomen som kom till den slutsatsen. Historien går igen.
Andra förklarade digerdöden med att det var ”de andras fel”. Och ”de andra” var inte främst ungdomar (även om man anar ett andra-görande även i det utpekandet) utan främlingen. I vissa fall var det social klass man pekade på (man kan inte lita på de lärde, de besitter farliga kunskaper), men det dröjde inte länge innan det var kulturella och geografiska gränser man inriktade sig på. Judar, romer…ja, ni känner säkerligen igen mönstret. Vi har sett det fler gånger. Historien går igen.
Nuförtiden slipper vi digerdöden. Men frågan är om det måste en epidemi till för att väcka dessa primitiva funktioner till liv. Jag tror inte det. Faran kan vara av vilken sort som helst, diffus, till och med inbillad. Det kan handla om jobben, om ett samhälle som inte utvecklas som vi hade förväntat oss eller hoppats. Det kan vara känslan av att, som vissa delar av det politiska livet nyligen formulerade det, "något gått sönder".
Förklaringarna från dagens elit, de politiska och nationalekonomiska förklaringarna, är krångliga. Allt för krångliga. Och de inbjuder inte till åtgärder; för den enskilde känns uppgiften att ordna tillväxten stor av lätt insedda skäl.
Förklaringarna från dagens elit, de politiska och nationalekonomiska förklaringarna, är krångliga. Allt för krångliga. Och de inbjuder inte till åtgärder; för den enskilde känns uppgiften att ordna tillväxten stor av lätt insedda skäl.
Men så kommer de, nationalisterna. ”Nationen” (även den en svårdefinierad entitet) är hotad. ”Vi”, vilka ”vi” nu är, hotas till vår existens. Och med ens är allt lätt att förstå. Med ens vet vi vilka som är…tja, om inte nödvändigtvis skyldiga (det behöver ju faktiskt inte röra sig om onda avsikter) så iallafall farliga. Det är invandrarna, eller invandringen, de andra, de som kommer hit. Och även om de inte nödvändigtvis kan skuldbeläggas för att de söker sig hit, så kan och bör de åtminstone stoppas. Det är rent självförsvar.
Historien går igen.
