Alla som med någorlunda regelbundenhet åker tåg med SJ, vet
också hur det är att inte göra det. Jag
har skrivit om det förr och något säger mig att jag återkommer i
frågan senare. Men idag skall SJ inte skällas på. Äras den som äras bör och idag skall allas vårt järnvägsbolag få ett erkännande.
När vi står där på perrongen och tåget inte kommer,
levereras mellan varven förutsägelser: Tåg nummer si och så beräknas ankomma 19.45. Och sedan kommer det. Ja, inte
tåget förstås, men detta:
”Tiden är preliminär och kan komma att ändras.”
Smaka på den sentensen. Detta, min vän, är ren och skär
poesi. Denna enkla sats bär djup och sanning, både filosofiskt och
vetenskapligt. I all sin vardaglighet är den enastående.
Idén om en absolut tid togs av daga av ingen mindre än
Albert Einstein. Det var i och med hans allmänna relativitetsteori vi fick
insikt om tidens beskaffenhet och det faktum att denna märkliga storhet är
föränderlig. Varje sekund är unik och dess längd bestäms av dig som upplever
den. Tidens flykt bestäms av din. Ju snabbare du är, desto långsammare är
tiden.
Rent praktiskt innebär detta inte bara att du om du arbetar
snabbt får mer tid över till vettigare sysselsättningar. Det innebär också att
klockorna i satelliter går långsammare än samma klockor gör på marken. Tog man
inte hänsyn till detta skulle GPS:en i din bil dirigera dig in i närmsta vägg.
Bilar kan man styra, men inte tiden. Hastigheten må variera,
men riktningen är alltid densamma. Precis som vårt förhållande till SJ är tiden
asymmetrisk. Tidens pil riktas bara åt ett håll; det bara är du som blir sen
när tåget är inställt.
En avgörande skillnad mellan SJ och tiden är dock att tiden
aldrig stannar. Ju snabbare vi rör oss desto långsammare går tiden, men helt
stilla blir den aldrig. Universum har sin alldeles egna, absoluta
hastighetsbegränsning i E=mc2.
I fallet SJ är sambandet det omvända. Att vänta på pendeln
när tågen står stilla, är en sann prövning för tålamodet. Aldrig går tiden så
långsamt. Även detta visar på tidens opålitlighet, som storhet betraktad. Den
psykologiska tiden är helt beroende av den fysikaliska och samtidigt fri från
verklighetens krav. Litegrann som SJ:s förhållande till tidtabellen, alltså.
Vår uppfattning av tiden förändras allt vad tiden lider och visar med all
önskvärd tydlighet på timmarnas temporära natur. Den psykologiska tiden är
humörstyrd och lynnig som ett X2000 i december.
Tiden är, som tidigare sagts, ständigt framåtsträvande. Den
väntar på ingen och pausar inte; den dansar. Och där som tiden dansar fram har
vi inget annat val än att dansa efter – och efter är vi. Tiden är preliminär så
till den milda grad att nu alltid är nyss, ögonblicket har redan passerat när
du blir uppmärksam på det. Vi lever, i bästa fall, i nysset. Nuet är rent nys.
Det som inte är nyss är framtid och bortsett från att vi kan
vara helt säkra på att den förr eller senare kommer, vet vi inget om den. Tiden
kommer att ändras, den är vatten
under broarna, en flod du inte kan kliva ner i två gånger, och framtiden ändras
hela tiden. En fjäril som fladdrar i Peking kan orsaka lokfel på tåg 635 från
Hudiksvall.
Tiden är en grym herre, obeveklig och ambivalent på samma
gång. Denna fysikens borderlinepersonlighet är utanför vår kontroll. Vi betalar
biljetten men vet aldrig hur länge vi får följa med.
Så. Vi står där på perrongen. Mellan varven levereras
förutsägelser om när det saknade tåget förväntas dyka upp. Tåg nummer si och så
beräknas ankomma 19.45. Och när 19.45 först blir snart och sedan nyss och tåget
fortfarande befinner sig på okänd ort, kan man lätt få för sig att SJ ljuger.
Men så är det inte. Tvärtom. SJ har funnit en sanning djupare än de flesta:
”Tiden är preliminär och kan komma att ändras.”
No comments:
Post a Comment