Ska vi generalisera lite?

”Nu generaliserar du” fick jag höra i ett samtal på Twitter. Och det gjorde jag förstås. Jag talade om Sverigedemokrater och trött som jag var orkade jag inte sådär på stående fot förklara skillnaden mellan mina generaliseringar och SD:s.  Ibland är också 140 tecken väl kort.

Idag är jag lite piggare och om du som jag pratade med (ditt namn har jag glömt, för mitt minne är kort) vill veta skillnaden, så ska jag förklara här:

Att generalisera är nödvändigt ibland. Vi kan knappast tala om flockbeteenden eller samhällsfrågor utan att göra det. När vi generaliserar utgår vi från statistiska samband eller gemensamma nämnare: sådan är arbetarklassen, så här tycker näringslivstopparna, detta är typiskt för idrottshen.

Men det gäller att vara försiktig. En generalisering är i sig fördomsfull, såtillvida att den faktiskt säger (eller låter som den säger, snarare) något om det enskilda fallet, när den egentligen handlar om gruppen. Alla som tagit sig tid att fundera över statistik, begriper ju att statistik aldrig, någonsin, säger något om individen. Det är bara dumhuvuden som inte fattar sådant, och några dumhuvuden är vi ju inte, eller hur?

Det är dock inte så enkelt att alla generaliseringar är lika. För det handlar inte enbart om ATT vi delar upp exempelvis människor i kategorier, utan också VILKA kategorier vi delar upp dem i. Om vi väljer (som SD gör) att dela upp folk efter ursprung, så kommer vi också få svar som skiljer på folks ursprung. Det blir en form av felslutet post hoc, ergo propter hoc, det vill säga, det ser ut som ett samband, även om det kanske inte finns något. Att du äter C-vitamin och några dagar senare är kvitt en förkylning betyder INTE att C-vitamin botar förkylning.

Om vi väljer att, som SD, dela upp folk i kategorierna svenskar/invandrare, säger det också något om hur vi ser på världen. I SD:s fall betyder det att de tror att svenskar (ett begrepp som de för övrigt ogärna definierar, men det är en annan historia) på något avgörande vis skiljer sig från invandrare. Kategoriserandet i sig är alltså inte värderingsfritt, något som uppenbarligen alla inte är medvetna om. I detta finns naturligtvis en fara, inte alltid så lätt att undvika, men viktig att hålla i minnet.

I fallet SD betyder detta, att när de generaliserar, eller delar upp folk i kategorier, så utgår de från en tankevärld, där det finns sådant som en svensk folksjäl, vilken gör alla svenskar i någon mening lika varandra. (Personligen tar jag det som en ren förolämpning, eftersom det finns mycket lite i min världsbild, som jag delar med Erik Almqvist, Kent Ekeroth eller Jimmy Åkesson. Om de står för ”svenskhet” är ”svenskhet” något jag helst avstår.)

SD:s kategorier bygger alltså på deras föreställning om hur världen är beskaffad. Svenskar är si, invandrare är så. Och en sådan världsbild är, förutom att ha mycket lite med verkligheten att göra, också farlig och fel, i mitt tycke.

Att däremot generalisera om SD-anhängare är något helt annat. SD är en förening, med skrifter där de formulerar sina åsikter och den världsbild som ligger till grund för dem. Det säger något om de som går med i SD. Att gå med i (eller sympatisera med) SD är ett val. Det är en medveten handling. Den som går med i, eller röstar på, får nog leva med att vi generaliserande utgår från att hen har SD-åsikter och delar SD:s världsbild.

Det visar sig också att de SD-sympatisörer som finns på Twitter föga förvånande använder sig av i stort sett samma argument. Det är inget märkligt med detta, de delar ju åsikter och världsbild. Jag gissar att det är av samma anledning man kan ana en viss typ av argumentationsteknik, som de har gemensam.

Så när @ELisaJansson generaliserar och åskådliggör detta, är det inget märkligt. Det är en rimlig generalisering hon gör sig skyldig till. Att medlemmarna i en förening, som är så pass extrem som SD, faktiskt har vissa gemensamma drag, är inget märkligt.

 Det är helt enkelt skillnad på att gå med i en förening och att räka komma någonstans ifrån. Det ena väljer vi. Det andra inte. Det ena har direkt bäring på vilka vi är. Det andra inte. Det ena är ett uttryck för våra åsikter. Det andra inte. Det ena gör vi för att finna likasinnade. Det andra bara händer oss, vare sig vi vill eller inte.