På sistone har jag haft det inte odelade nöjet att läsa Svensk Jakt. Tidningen ramlar in på jobbet med jämna mellanrum. Av de senaste numren kan man konstatera två saker. Den ena är att ”den välutbildade svenske jägaren” är en myt. Den andra är att svenska jägare inte duger till viltvård. Möjligen har de två med varandra att göra.
Den svenska älgstammen, vars skötsel i stort sett överlåtits på jägarkåren, befinner sig i ett bedrövligt skick. Enkelt uttryckt beror detta på att jägarna skjuter de största tjurarna. Kvar blir de klenaste hanarna och mängder av älgkor.
På samma sätt förhåller det sig med den svenska vildsvinsstammen. Från att ha varit växande, frisk och levnadskraftig har vildsvinsstammen nu krympt. På många håll till alarmerande låga nivåer. Dessutom är sammansättningen av vildsvinsflockarna sådan att det leder till problem. Det beror på att de största djuren i flockarna, ledarsuggorna, skjuts. Dessutom skjuts för många djur.
Det lustiga är att jägarna gör detta, trots att de är medvetna om problemet. De är helt enkelt oförmögna att ta ansvar för sin egen jakt. I vissa områden har man upprättat älgvårdsplaner för att få bukt med problemet. Men det hjälper inte. När älgjakten väl är igång skjuter jägarna lika illa i alla fall.
Detta är alltså vad jägarkåren åstadkommer om de får chansen. Vilket borde mana till viss skepsis vad gäller deras synpunkter på viltvård och rovdjurspolitik.
No comments:
Post a Comment