Liberala svårigheter

Konkurrensutsättning. Det är den liberala lösningen på de flesta problem; får bara marknadskrafterna fritt spelrum ska det nog ordna sig till slut. Exakt vad ”det” är spelar mindre roll. Och kanske är det så – i teorin. I praktiken är det betydligt svårare. Verkligheten är jobbig på det sättet, den fungerar inte alltid som det är tänkt.

Ett uppenbart, men allt som oftast förbisett, problem när det gäller att marknadsanpassa saker är att definiera vad som skall konkurrera med varandra. Järnvägen är ett typiskt exempel. Genom att låta andra aktörer komma in på marknaden kan man (möjligen) konkurrensutsätta den statliga järnvägen, men marknaden är i mångt och mycket


 a)    en chimär och
 b)   något helt annat än vad man tänkt sig.

Hela idén med marknadsekonomin är ju att du och jag ska kunna gå omkring och fritt välja mellan produkter och tjänster, för att på så sätt genom en sorts darwinistiskt urval sortera fram de som bäst svarar mot våra behov – som på en marknadsplats. Men att göra en upphandling är inte att skapa en marknad. Ett val vartannat, vart tredje, vart fjärde år av en expertgrupp i stat, kommun eller landsting är inte en marknad. Det kan vara vad som står till buds av olika anledningar, men en marknad är det inte.

Om vi använder järnvägen som exempel, är det så att i slutänden är du och jag hänvisade till de färdmedel som står till buds för att ta oss från, säg, Bollnäs till Kilafors. Att ta sig från Bollnäs är en nödvändighet, som alla säkert förstår – om det sedan är SJ eller X-trafiken som står för transporten är egalt. Så många tåg går inte och vi tar vad som bjuds. Så går det inte till på en marknad.

Låt mig ta ett annat järnvägsrelaterat exempel. Jag är lite osäker på om SJ har tagit tillbaka driften av restaurangvagnarna, men åtminstone under en period arrenderades de ut. I sedvanlig ordning fick livsmedelsföretagen (jag vill inte säga att de sysslar med mat, det vore att slira på sanningen) lämna anbud. Sedan valdes något av dem – sund konkurrens, eller hur?

Eller hur. När du väl sitter där på tåget har du inte mycket att välja på. Äkta konkurrens vore att ha två restaurangvagnar på varje tåg, så att folk kunde välja den vars mackor smakade minst plast.

Poängen är att det går att konkurrensutsätta nästan vad som helst, men ska du ha en marknad måste den bestå av tusen små beslut. Inte ett stort.

Så långt marknaden som chimär.

Sedan är det detta, att marknaden inte alltid är vad man tror. Vänd för ett ögonblick åter till Bollnäs (otrevlig tanke, jag vet, men det är just bara en tanke). Du blickar mot fjärran och tänker ”Där ligger Kilafors, mina drömmars mål”. Tjugo minuter senare parkerar du vid Café 83 i Kilafors. För du tog bilen.

See what I did there? Jag smet helt enkelt förbi ”tågmarknaden”, eftersom det inte är tågoperatörerna, i första hand, som konkurrerar med varandra. Vad de säljer är inte först och främst tågresor, nämligen, utan transport. Alltså är konkurrenterna inte enbart de andra tågoperatörerna, utan också bilhandlarna, taxibolagen, bussbolagen och möjligen Lundhags, som säljer vandringskängor. Det sistnämnda beror lite på hur stark drivkraften att komma från punkt A till punkt B är. Om punkt A är Bollnäs är drivkraften ganska stor.

Vi som gör reklam använder oss av det här mellan varven (i mitt tycke allt för sällan). Det handlar om att se alla konkurrenter. Eller snarare, att komma underfund med vad det är vi egentligen säljer. Det handlar om att komma fram till den mänskliga sanningen. The 1/8 inch drillbit kallas det i amerikansk reklamteori. Jag har för mig att begreppet lanserades av legenderna Trout och Ries. Poängen är att vi inte säljer ett 1/8 tums borr. Vi säljer ett hål i väggen. Eller kanske en möjlighet att hänga tavlor. Vilket i sin tur betyder att vi kan smycka vårt hem. Vilket i sin tur betyder att vi får ligga. Eller vad det nu kan vara. Och beroende på vilken av alla dessa produktens följdfördelar vi väljer, är konkurrenterna (marknaden alltså) en annan. Är det tavelhängarmöjligheten vi bestämmer oss för, konkurrerar vi med andra verktygstillverkare, men också med dem som tillverkar lim, för att göra ett enkelt exempel.

Alltså: När vi bestämmer oss för att i sann liberal anda använda oss av marknadskrafterna för att optimera en eller annan tjänst, gäller det att vi noga analyserat vad marknaden faktiskt är. Och det är svårt. Det är rent förbannat svårt, kanske till och med omöjligt, eftersom marknadens olika kategorier har den irriterande ovanan att förändras. Apple såg tidigt hur datormarknaden förändrades, bidrog till och utnyttjade förändringen, och blev världens högst värderade företag. Det kommer inte att vara för evigt.

Allt det där är gott och väl när det gäller privata företag. Men när vi kommer till skattemedel är det känsligare. Dem kan vi inte spela bort hur som helst. Än viktigare är att det ofta handlar om samhällsviktiga funktioner. Det finns saker inte ens de mest rättrogna liberaler vill sätta under marknadens kontroll.

Jag är helt säker på att marknadskrafterna kan vara väldigt användbara, att teorin om hur de fungerar förmodligen i stort stämmer. Men (och det här är ett stort men): Steget från teori till praktik kan vara svårt. Det räcker inte med att i formell mening konkurrensutsätta en verksamhet för att skapa en fungerande marknad. Det lilla ordet ”fungerande” är viktigt i sammanhanget.

Den politiska diskussionen handlar oftast om huruvida saker skall marknadsanpassas eller inte. Jag önskar att mer energi lades på att räkna ut hur det i så fall skall gå till. Vad man skall konkurrera med (det finns annat än pris), vilka som skall konkurrera (definieras inte marknaden rätt får man oväntade och kanske oönskade effekter) och hur det skall gå till (alltså: rent faktiskt och praktiskt, hur ska folk kunna välja mellan alternativen?).

Först när man gjort allt detta, menar jag, går det att ta ställning till frågan: marknadsanpassa eller inte?

Nu är det frukostdags.