Tuesday, June 19, 2012

Teodicéproblemet



September 2011

A tror på…något. Närmare bestämt tror A att det finns en högre makt, en slags omnipotent spöke, som styr. Allt. Vet. Allt. A kallar spöket för Janne. Något ska det ju kallas.

Hur som helst. A är inte ensam om att tro på Janne. Det gör många, bland dem finns B. De är båda övertygade om att Janne är en realitet och att man kan prata med Janne. De är också övertygade om att Janne då och då svarar, när man pratar med honom.* Fast Janne svarar sällan rakt ut, trots att han är omnipotent och följaktligen mycket väl skulle kunna prata så det hörs. Istället anser A och B att Janne visar sig genom att göra gott. När folk mot alla odds överlever en olycka, till exempel, är det Jannes förtjänst, anser A och B.

Okunniga människor som du och jag, käre läsare, skulle förstås kunna få för oss att den omnipotente Janne också ligger bakom själva olyckan, men se det är fel. Åtminstone enligt Jannes anhängare A och B. I deras föreställningsvärld är det nämligen antingen människor eller Sture, som ligger bakom olyckor och annat otäckt. Ibland är det faktiskt människor i ohelig allians med Sture.

Vem, frågar du dig kanske nu, är då Sture? Jo, Sture är Jannes ondskefulle före detta kompis. Sture ställer till jävelskap för folk, inleder dem i frestelse och är allmänt otrevlig. Han är, som man säger, roten till allt ont. Fast det är Janne som skapat Sture. Och Janne är ju omnipotent och skulle lätt kunna bort såväl Sture som allt annat ont i världen.

För dig och mig, käre läsare, låter kanske detta orimligt. Om vi för diskussionens skull accepterar att Janne finns (det är inte helt lätt, jag medger det, men försök) så är det inte helt enkelt att få ihop ekvationen: Janne är definitionsmässigt god, men han låter allt det onda hända, trots att han utan att ens anstränga sig skulle kunna utrota ondskan.

A och B har kommit på en elegant lösning på det här problemet. De har nämligen döpt det till ”teodicé-problemet”. Och med ett så stiligt namn behöver man inte längre bry sig om det. Vettefan hur de tänkte där, men så är det i alla fall.

I vilket fall: A och B tror båda på Janne. Och de snackar, var och en på sitt håll, med Janne ibland. Och så, en dag, sker det som A har väntat på hela sitt Jannefruktande liv: Janne talar till honom**.

Föga förvånande är detta en tämligen omtumlande upplevelse för A. Men till skillnad från dig och mig, uppsöker han inte vård när han hör en röst (eller snarare: Rösten) i sitt huvud. Det är visserligen lite otippat att det skall hända just honom (och på en torsdag, av alla dagar), men egentligen fullt rimligt. Så A lyssnar till Janne och blir en smula konfunderad. Janne förklarar nämligen att människor som inte tror på Janne, är en styggelse. De förstör världen, genom att basera sitt uppförande och sina värderingar på annat än boken ”Jannes äventyr: Sex tusen år av orimligheter”. Detta måste världen göras uppmärksam på och det har fallit på A:s lott att fixa det. Janne själv är nämligen upptagen med annat.

Nåväl. A tar sitt uppdrag på största allvar, det gör man när Janne kallar. Att vara utvald förpliktigar. Så A skaffar en gammal äppellåda, låter trycka några pamfletter och ställer sig utanför ICA. ”Jag ska ut och predICA” skämtar han med sin fru varje eftermiddag. Även en Janneanhängare kan kosta på sig lite humor ibland.

Efter ett tag inser A att kunderna som springer ut och in genom mataffärens fotocellsstyrda dörrar är mycket mer intresserade av köttfärs och skvaller om Carola Häggkvist, än vad de är av Janne. Ingen lyssnar på honom och till slut talar Janne med A igen, och förklarar att A nog får ta till en något kraftfullare arsenal om han skall få folk att lyssna. A tycker till att börja med att detta är något magstarkt, men man ifrågasätter av lätt insedda skäl inte ett omnipotent, allvetande spöke vid namn Janne. Inte ostraffat åtminstone. Så efter viss vånda går A hem och hämtar sin avlidne faders jaktgevär.

Vad som nu händer är så otrevligt att jag inte tänker beskriva det i detalj. Men stadens begravningsbyråer tjänar ovanligt bra med pengar den här hösten. Och Janne har fullt upp med att lyssna på alla de böner och hedersbetygelser som yttras i samband med gravsättningar och minnes-Janne-tjänster.

Tidningarna skriver naturligtvis också om det här. Vissa, som inte tror på Janne utan mer är inne på spöket Gunnel, spekulerar i att det skedda är en följd av att folk är anhängare av Janne. Janneanhängarna svarar att så är det inte alls och att A fått det hela om bakfoten, och att han i vilket fall som helst inte trodde på Janne egentligen, i alla fall inte samma Janne och dessutom på fel sätt.

Några få röster försöker förklara att det skulle kunna vara så, att det egentliga problemet inte är huruvida det är Janne eller Gunnel eller Astrid eller Sebastian man tror på, utan att det är själva idén om omnipotenta spöken som är problemet, men dessa röster tystas snabbt ner, eftersom det anses ofint och okänsligt att kritisera spöktro som företeelse. Att tro på spöken är i grund och botten något fint, nämligen, och Jannekunskap har till och med egna institutioner vid flera av landets universitet.

En av dem som studerat Janne vid universitetet är B. Så som varandes något av en expert på Janne får han av reportern den fråga som alla ställer sig: Hur är det möjligt att Janne låter detta ske?

B blir inte svaret skyldig. Han stryker sig över skägget***, pekar med glasögonskalmen och ler, så som bara visa, skäggiga män med stark tro på Janne kan le:

”Det där kallas teodicé-problemet. Och förresten var det Stures fel.”



*Att kalla Janne för en ”han” är naturligtvis lite märkligt, eftersom det är tveksamt om omnipotenta spöken alls har någon könstillhörighet, men vi kan väl bortse från den i och för sig intressanta detaljen just nu. A och B anser att Janne är en snubbe. Våra åsikter om saken bryr de sig inte om.

**Jo, A är en snubbe han med. Damn.

***Men vafan? Är B också en karl!?

****Reportern var sommarvikarie. Det var möjligen därför hon missade följdfrågan. Att hon var (och såvitt jag känner till fortfarande är) kvinna, har inget med den saken att göra. 

No comments: