Vit kränkt man

Jag är en vit, kränkt man. Jag är förbannad och uppgiven. Jag är också förälder.

Så här är det: Mina barn bor hos mig varannan vecka. Deras mor och jag har gemensam vårdnad om dem, precis som det ska vara. Till dessa barn köper jag kläder. Jag ger dem mat. Jag tar dem till badhuset. Kort sagt är jag förälder och gör det som föräldrar brukar göra. Men något barnbidrag får jag inte.

I Sverige har vi nämligen den märkliga ordningen, att barnbidraget automatisk går till mamman. Varför vi har detta system är oklart, det är förmodligen en kvarleva från det samhälle vi som tror på jämlikhet vill lämna. Men oavsett varför barnbidraget bara är den ena förälderns rättighet, är det ingenting jag som man kan ändra på. Det går att dela barnbidraget (blanketten finns på Försäkringskassans hemsida) men det kan bara göras om mamman går med på det. Som pappa har du inget att säga till om.

Barnbidraget är på lite drygt tusen kronor per barn. I mitt fall handlar halva barnbidraget alltså om en dryg tusing i månaden, eftersom jag har två barn. Tusen kronor per månad, netto, är vad jag går miste om. Det är riktiga pengar, i min värld ganska många riktiga pengar.

Detta innebär, förutom den ekonomiska biten, att staten rent faktiskt värderar en mammas föräldraskap högre än en mans. Och det tycker jag är fel. Det som är fel måste man försöka ändra på.

Följaktligen hörde jag av mig till vår socialminister, Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund. Han som gärna pratar familjepolitik, ni vet. Och det visar sig att regeringen överväger ett förslag om att ändra detta.

Jag är ganska intresserad av språk, så när Göran Hägglund säger att ett förslag övervägs tolkar jag det som att regeringen inte har bestämt sig. Frågan är knappast komplicerad och jag utgår från att förändringen i sig skulle vara en baggis att genomföra. Så jag framför mina argument till socialminister Hägglund. Hans svar:

"Såg du vad jag skrev? Du behöver inte argumentera."

Men förlåt mig, käre Göran, det gör jag visst. För att "överväga" ett förslag som varit ute på remiss är inte samma sak som att genomföra det. Faktiskt finns det ingenting som är samma sak som att ändra sakernas tillstånd – förutom att faktiskt göra det. Det är binärt; du gör det eller gör det inte. Däremellan finns inget.

Jag förstår att det inte är en jätteprioriterad fråga för dig. Du drabbas inte. Men för mig handlar det om rätt mycket pengar. Varje månad, den här och nästa. Och den efter det. Varje månad som du inte driver igenom det här beslutet kostar mig och mängder av andra föräldrar massor av pengar. Pengar vi rimligen borde ha rätt till, om vi nu alls ska ha barnbidrag (vilket är en helt annan diskussion). De flesta av oss har inte din lön. De flesta av oss tjänar väsentligt mycket mindre och har dessutom rätt stora kostnader på vår i många fall enda inkomst. Vi är ensamstående föräldrar halva tiden.

Problemet är inte nytt och borde ha rättats till när vårdnadslagstiftningen ändrades 1998 och även fäder fick rätt att vara föräldrar (i lagen uttrycks det inte så, men det var den faktiska anledningen till att lagen ändrades och det faktiska resultatet av den nya lagen; mer om det en annan gång). Ännu en chans fanns 2006 när lagen åter ändrades. Men de chanserna togs aldrig.

Det hela handlar om ekonomi (mig har det kostat sisådär 20 000 kronor hittills), om rättvisa, om jämlikhet, om principer och om det faktum att staten förbanne mig inte ska nedvärdera mitt föräldraskap.

Så jo, Göran. Jag behöver uppenbarligen argumentera. För du driver inte igenom ett beslut, som är en fullständig no-brainer.